Ledighet är ju alltid ledighet

Jag har hört om magsjuka ryktesvägen i Umeå i ett par veckors tid. Nu har den visst drabbat personal på jobbet så jag får ha vikarie på min avdelning och hoppa över till en annan (och antagligen halvserva båda två) inatt. Det blir nog bra det, såvida inte boende drabbats av samma sak så fortsätter kanske lugnet ett litet tag till. Vi har många tomma platser efter alla förkylningar, mykoplasma, influensa och vad det nu är som gått men snart är de påfyllda med nya änglar igen. 

Men just nu alltså ovanligt tomt och därmed mindre att göra. Summerar man vintern annars så har det varit nog att göra för att jag med gott samvete ska kunna säga att det är okej att inte behöva springa benen av mig jämt. Och så får våra nya vikarier skolas in lite försiktigt. Det blir bra det.

Därmed inte sagt att jag inte ser fram emot min veckoledighet som inleds på torsdag morgon.

Too much information? :)

En lugn, och bra helg är snart slut. Jag känner mig faktiskt inte helt frisk än men det är mycket bättre. Magen lever om stundvis som om det vore en hel uppsättning från Djurassic Park därinne. Men bättre är det, som sagt.

M har varit här sedan igår och for just hem. Han brukar inte rädas sjukåkommor men just magsjuka tycks han backa lite för. Men han kom ändå hit igår och verkade fortfarande frisk när han for hem. Och lillasyster har ju varit i närheten hela tiden och klarat sig så det kanske inte är någon übersmittsam variant. Men så har jag varit lite crazy med hand- och ytsprit också. Måste klappa mig själv på axeln och säga att det är duktigt att kräkas i en hink på golvet ena sekunden och frenetiskt sprita badrummet i nästa. Så väldigt mycket av det förstnämnda har det dock inte varit som tur är. Jag har inte varit så jättedålig nån gång, men tillräckligt för att sakna aptit och ork.

Till veckan ska jag dock vara pigg och rask. Det är ju så mycket jag skulle hunnit göra under ledigheten som jag inte kunnat påbörja än.

Lite magsjuka lockar fram de politiska åsikterna igen

Dagen har varit skaplig. Jag har varit hemskt trött men inte direkt illamående. Tills nu. Nu mår jag lite halvdåligt igen och vet som inte vad jag ska göra. Inget tycks funka. Jag har förvisso inte ätit något det senaste dygnet. Jag har fått i mig lite nyponsoppa och en halv macka. That's it.

Så där fick jag för att jag brukar säga att jag inte blir magsjuk. Jag brukar aldrig bli det och då har jag ändå tagit hand om min beskärda del magsjuka personer genom åren. Vinterkräksjukan fick jag för fyra år sen när den gick på jobbet, men det är ju inte riktigt samma sak. Anyway, jag är sur över att jag är sjuk och över att ha blivit smittad av nån. Just nu skyller jag på allt från den trånga bussen jag fick ta till och från jobbet eftersom bilen strejkade i veckan, till jobbet och vem som helst. Som om det skulle spela någon roll.

Men, för att göra politik av det hela så tror jag definitivt att vi skulle spara mer pengar på att slopa karensdagen så att folk har råd att vara hemma när de är sjuka. Jag tror att sjuknärvaron kostar mer än sjukfrånvaron. I vart fall bland arbetsplatser med låg inkomst (där det dessutom oftast är omöjligt att "jobba hemifrån" på).

Sjuk?

Vaknade klockan sex imorse (efter typ tre timmars orolig sömn) av att jag mådde illa på ett så märkligt sätt. Gick upp, höll på att svimma i badrummet men typ tokkräktes istället sen. "Vinterkräksjuka", surrade det i huvudet på mig men jag vet inte. Precis efter mådde jag hur bra som helst, städade übernoga innan syrran skulle komma upp och gick sen och la mig igen. När jag vaknade mådde jag förvisso fortfarande väldigt illa och magen körde runt, men jag har inte känt mig sjuk (feber osv) sådär på riktigt nån gång.

So, what's up with me? Om det inte är nån magsjuka (vanlig magsjuka har jag inte haft sen barnsben så jag vet inte hur sjuk man blir?) så skulle jag gissa på en kombination av dålig sömn, dålig kost och att jag fått i mig för mycket äggprodukter (som jag är lite allergisk mot). Jag har nu inte ätit på över 12 timmar, men magen är ganska lugn och icke-illamående efter att jag sippat cola som bl.a fanns i den matkasse som M så snällt kom hit och ställde in i hallen vid lunchtid.

Så blev det med min payday...billigt!

Heja tankens kraft

Nu vaknas jobb och jag har spenderat sista timmen med att fundera över om jag också känner mig skum i magen eller inte. Jag brukar aldrig bli magsjuk, jag fick förvisso vinterkräksjukan när den gick på jobbet för 3 år sedan, men det är enda gången jag kan minnas att jag varit dålig. Och det jag känner just nu är nog mer baserat på den lite för sambal oelek:iga grönsakssoppa jag gjorde och åt på fastande mage för ett par timmar sedan (jag och kosthållning...). Så jag tar det lugnt och utgår från att det går bra den här gången också.

Mera stress åt folket

Stressig och skum dag. M vaknade magsjuk och har varit en liten blöt fläck, stackaren, hela dagen. Kylskåpet och skafferiet gapade tomma och jag behövde ta mig till stan för att kunna jobba. Men bilen vill fortfarande inte, trots laddat batteri. När det är mer än 20 minusgrader är det svårt att få en dieselbil med på noterna när motorvärmaren gått sönder. Och först på torsdag ser det ut som att den kan bli fixad på verkstaden. Vi fick skjuts till stan av M:s pappa som var på rysligt dåligt humör (sånt stressar mig ännu mer) och får nu lista ut ett sätt att ta oss tillbaka till katterna imorgon. Men allt löser sig säkert.

Magsjuka, bara sådär?

Här sitter jag på halvsena timmen som vanligt och känner mig pigg (som i otrött) som en toklärka. Jag har dessutom i x antal timmar funderat över om det kan vara så att jag drababts av magsjuka, helt otippat. Det var ju svininfluensan som skulle ta mig...

Jag har känt mig frusen och konstig ett par dagar men tänkt att det berott på annat. Men idag efter att jag ätit lunch kom ett distinkt illamående som sitter i än. Och det var nog inte lunchen för M åt exakt samma och mår bra (eller ja, nu säger han att han mår illa men det kan vara "psykosocialt" som han sa i sin trötthet :). Magen bubblar runt likt en akvariepump och jag fryser som en galning.

Till saken hör att värre än såhär blir jag aldrig när jag får magsjuka, om jag alls får det. Det är tydligen inte en sjukdom som fastnar på mig. Det var bara snäppet värre när jag fick vinterkräksjukan den där underbara nästan-jul-veckan i december -06 (var det väl?) från jobbets kräkiga patienter. Fast då mådde jag inte illa lika ihållande som jag gjort nu. Crap.

Ja, bäst att hålla sig från folk ett par dygn då och sen hoppas på att allt är frid och fröjd när jag ska ut och jobba i helgen. Kräksjuka är inte direkt det man tar med till fikat just på mitt jobb.

Mental förberedelse för oledig helg

Försöker ställa in mig på att jag ska jobba tre nätter framåt nu. Jag hoppas innerligt att den magsjuka (som faktiskt liknade vinterkräksjuka) som både patienter och personal varit drabbade av nu ska vara över. Inte för att jag brukar bli magsjuk, men för att det innebär så mycket extra oro för patienterna som drabbas själva och ofta inte förstår riktigt vad som händer men även för att det blir kaos när det ska pusslas med vikarier.

Jag hade såklart helst varit ledig i helgen, som "alla andra", men samtidigt känns det faktiskt inte särskilt betungande att jobba heller just nu. Jag ska passa på att ta en lång promenad i det underbart vackra höstvädret så att jag riktigt suger åt mig dagsljus innan jag går in i min mullvadstillvaro under helgen. Förhoppningsvis blir jag trött av en överdos friskluft så att jag lyckas somna en stund i eftermiddag.

Magsjuka och film

Jag har haft en ganska lugn natt på jobbet. Men samtidigt inser jag att det där med vad "lugn natt" innebär har ändrats lite. Kraven är betydligt lägre. Det går fortfarande magsjuka på jobbet men det värsta, det hysteriska kräkandet, har gått över. Nu är det mest febertoppar och uttorkade kroppar som är problemet. Verkligen svårt att göra något åt och dessutom ev dödligt för dessa sköra personer. Jag hoppas att inte fler insjuknar nu utan att vi sett peaken.

Såg (mellan varven) en Adam Sandler-film inatt. Inte en av hans komedier faktiskt utan en där han gör en helt annan roll. Reign Over Me (Vänner för livet, på svenska) är snarare ett drama. Utlåtande kommer, men kan säga att den var helt klart sevärd!

När magsjukan slår till

Det är ganska mycket rörelse på jobbet i helgen, det är iaf klart. Det brukar vara som lugnast vid 2-4 men inatt började det vaknas redan klockan två så sen var det färdigt. En ur personalen som skulle komma på morgonen ringde på natten och sjukanmälde sig efter en natt av kräks. Drygt en timme senare hittade jag en boende i samma situation gånger multi. Om man normalt sett inte riktigt förstår vad som händer kan jag säga att det blir nästintill panikångest när magsjukan slår till ur alla ändar samtidigt. Och svårt att trösta när man egentligen skulle behövt fyra armar till för att få ordning.

När jag for hem satt jag nog och kände efter smått hur jag själv mådde. Man inbillar sig gärna mycket. Men jag blir ju (peppar peppar) aldrig magsjuk. Enda undantaget är vinterkräksjukan för ett par år sen. Annars aldrig. Och nu var jag snabb med munskydd och skyddskläder och badade i sprit efteråt så jag hoppas på det bästa. Och att det inte är sju till i samma läge när jag kommer ikväll.

Ett "frihet från"-önskemål

Ikväll/inatt är det jobbdags igen efter en ledig helg. De försökte ringa ut mig sent i lördags kväll (jag hade tagit en öl framför datorn efter lyckat forumjobb så det gick ju inte) då personalen drabbats av magsjuka så det är med viss tvekan jag beger mig till jobbet ikväll. Jag hoppas att det inte är magsjuka där nu. Jag brukar ju inte drabbas av det (inte ens som barn), men efter jag förvånat insjuknade sist vinterkräksjukan gick på jobbet så är jag inte längre lika säker. Plus att man kan ha bättre nätter än att städa efter och lugna 12 magsjukor.

Till helgen har jag dessutom biljetter till Stockholm för mitt första möte med valberedningen som jag inte alls vill missa. Så jag hoppas på det bästa.

Flygspaningar

Framme! Det är ju faktiskt mycket smidigare att flyga till Bromma egentligen. Mindre flygplats med mindre stress, billigare flygbuss som dessutom bara tar en kvart till city.

Själva flygningen gick bra. Jag kan inte påstå att jag mår bra när jag flyger, men det går ju i vart fall. Ca 4 sekunder innan dess att planet lättar tänker jag alltid "nu vill jag gå av". Jag försökte fördjupa mig i min tidning, men vad jag läste, det minns jag knappt.
Däremot satt jag och förundrades över maten som serverades. Jag bad om vegetariskt och fick en låda med en dubbelmacka med nån röra i, juice, te och en påse med äppelbitar. Tjejen bredvid mig fick inga äpplen utan en chokladbit. Mmm, det ser man ju på min kroppshydda att vegetarian betyder renlevnadsmänniska... Humor. Men jag var mer än nöjd över mina äppelbitar, jag hade faktiskt inte velat byta. Intressant spaning bara. Det som kanske var än mer konstigt var att i min veg-macka så var ägg en av ingredienserna i röran. Så det gick ju bort för min del. Hur logiskt tänkt är det?

Det är spännande också med alla olika "riter" som olika flygbolag har för sig. På Malmö aviation gick flygvärdinnorna runt och delade ut varma blöta tygtrasor med plasttång till passagerarna.

Väl på Bromma så gjorde jag också en sociologisk spaning. Vi stod nästan alla från planet och trängdes på den lilla platsen där rullbandet med bagaget går runt. Och det gick runt. Och runt Med en enda väska som ingen ville kännas vid. Och det tog evigheter. Sen sa någon nåt om att det väl snart kommer ett par skidor som ska till Åre, men en anspegling på sällskapsresan, förmodar jag. Smått fnissande hördes. Sedan hände fortfarande ingenting. Då började någon spela musiken från Sällskapsresan, den som går när de är på Gran Canaria. Den tidigare nästan knäpptysta församlingen började skratta. Och plötsligt var stämningen en annan och man kunde krypa ur sin egen lilla sfär och prata med de som fanns bredvid. Fascinerande, det där.

Ja, så nu är jag i mitt andra hem Fiskis och sitter i ett eget tyst rum med Joakim i ett annat, blek och ämlig. Borde kanske ha bytt boende, men tiden fanns inte riktigt. Så nu är det som det är. Jag hoppas vid alla gudar att jag inte drabbas. Jag har verkligen vare sig råd eller tid att vara sjuk nu.

Studier till hösten?

Det blev en ganska händelserik dag igår ändå. Fanny ringde igår förmiddag och behövde skjuts till en veterinär med sin ena kisse; Rizzla. Hon hade haft urinvägsinfektion några dagar men börjat kissa blod och mådde inte så bra. Jag skulle ändå till stan med Mattias och ordna kopior på några intyg han behövde inför hans ev studentpremiär (han ska läsa 5p i höst om allt går som det ska) så vi fick göra en liten extra tur till Vännäs distriktsveterinär. Det gick i vart fall bra, kissen var duktig och veterinären verkade snäll och bra och gav sprutor och skickade med medicin hem. Jag hoppas att hon blir bra igen snart nu. Hon verkade väldigt glad över att komma hem igen i alla fall...

På kvällen skulle jag vid sidan av lite Fi-arbete, försöka få klart min egen ansökan till universitetet till hösten. Jag vet inte riktigt hur jag har tänkt hinna, men planen är att försöka studdera 50 procent till hösten. Vid sidan av jobb och uppdrag. Hade först tänkt gå ner något i tjänst och kunna ta studiebidrag som utfyllnad, men det verkar inte riktigt fungera helt som jag hoppats så det får nog bli uppepå min vanliga tjänstgöringsgrad ändå. Vi får se hur det går. Om jag nu kommer in. För på studera-sidan där man numera ska göra alla ansökningar finns inte en enda merit registrerad på mig, vilket verkar högst märkligt. Jag har tagit det för givet eftersom jag vet att jag finns med i ladok sedan tidigare och studera plockar meriterna från ladok, men det är helt blankt. Vore ju kul och 10 terminers studier bara är borta sådär... Nu lär det väl inte vara så, men lite panik fick jag ändå igår en stund. Det finns ingen tid heller att försöka hämta intyg från Örebro och Kristianstad där jag pluggat, eftersom den sista ansökningsdagen är idag.

Tidigare hade jag full koll på hela student-köret. Efter en lång studietid samt ett heltidsuppdrag som vice ordf på studentkåren hade jag väldigt bra koll på alla möjligheter, kryphål och fällor. Nu med den delvis implementerade Bologna-processen (som jag aldrig varit helhjärtat förtjust i, den diskuterades redan då jag var aktiv student) och nya sätt att söka på känner jag mig lite vilsen. Och det blir jag irriterad av. Jag vill ha koll. Kontrollfreaket Sara.

Vi får väl hoppas att det går bra. Det skulle vara bra att alla dessa terminer kunde resultera i en examen, även om jag inte tror att det kommer att hjälpa mig få jobb. Känns ganska kört på nåt sätt. Men jag vet inte annars vad jag ska hitta på. Jag har inte råd att sluta jobba helt för att studera något praktiskt på två terminer för att sedan kanske inte få jobb inom det heller. Det funkar inte.

Mattias verkar bättre by the way. Var nog inte magsjuka, alt en väldigt snabb version av det. Han var hyfsad på dagen då han liksom fick lov att följa med på veterinärutflykten. Sen fick han feber på kvällen och verkade vissen, men vaknade i morse som en pigg, jag vet inte vad, och for iväg till jobbet. Det är ju mycket där nu och väldigt oklart över hur det blir med it-tjänsterna framöver så han vill väl inte vara hemma om han inte är halvdöd, antar jag.

Helgrapport: 20 timmar tåg, styrelsemöte och kräksjuka

Oh my, är den här helgen redan över snart? Hur fort gick inte det?

Har varit på mitt första styrelsemöte i Sthlm i helgen. Det var ju hur kul som helst! Jag hade nog trott att det skulle vara betydligt segare, lite torrt och kanske en något ojämn diskussion, men det kändes inte alls så. Det var en trevlig, nästan hjärtlig stämning, med ganska högt i tak och bra diskussioner. Inte särskilt svårt att ta plats, vilket jag var lite orolig för innan. Känns jättekul! Har fått lite blodad tand nu, tror jag. Hoppas att jag kan smitta av mig på resten av Ume-gänget också. Nu känns det mesta med Fi kul igen, det är bra. Speciellt eftersom jag kanske tagit på mig nästan många ansvarsområden, men det var roliga områden och jag kunde inte riktigt låta bli...

Det som inte var lika kul var resan. Med risk för att göra om den här bloggen till en rese-gnäll-blogg (hem från Oskarshamn var det ju faktiskt inte så illa) så måste jag säga att nattåget egentligen kanske inte är någon hit. Det beror på hur man ser det förståss.
Jag hade sovvagn på vägen ner, tänkte att jag behövde vara utsövd inför mötet. Men det var inte helt enkelt att sova. Det skakade en massa, ibland lutade det så att det kändes som att jag skulle trilla ur min mellanslaf, likaså när tåget fick för sig att tokbromsa helt plötsligt. Jag vaknade varje gång lokföraren lekte (kanske inte) med tutan och vi var fyra i den minimala kupén (kvinnan under hade en halvstor son med sig) vilket gjorde att det var kopiöst varmt hela natten. Hade fönstret lite öppet första timmarna, men det gick inte riktigt att sova då för allt oväsen. Gnälligt va? Men, det var bekvämt att bara fälla ut en brits som var färdigbäddad, det fanns handdukar och dusch (i korridoren), och man blir väckt på morgonen. Och lite sömn får man ju trots allt. Tror att den främsta störningen var min egen ångest för att försova mig och vakna upp halvvägs till Göteborg...
Steg upp vid sex och gick sen till restaurangvagnen och försökte pilla i mig lite frukost. Det var nog ganska bra det med. Så jo, resan var ok.

Jag har nog börjat lära mig åka tunnelbana också. Nu går det hyfsat bra, speciellt efter att ha lyssnat på Gustens råd om att inte försöka förstå hur systemet hänger ihop logiskt. Nu försöker jag med bara gå, följa någon skylt och inte bli rädd för folk som knuffas. Fast det kändes lite skumt i lördags morse när jag gick den där tunneln (eller vad det är) mellan centralen och t-banan och jag var typ den enda som gick åt t-banan. Mot mig kom istället som en stor hord av människor, varav ganska många rent av sprang med någon slags halvpanik-stress i ögonen. Då kändes det lite som att jag vandrade rakt in i ett eldhav eller en katastrof eller nåt. Det känns liksom lite mot ens natur att inte vända om och springa tillsammans med de andra.

På vägen hem igår/inatt hade jag tagit det (trodde jag) smarta beslutet att bara ta sittplats eftersom jag skulle stiga av mitt i natten. Yeah right. Vid 21-tiden var jag hur less som helst (gick på kl 17) och skulle gjort nästan vad som helst för att ha haft en säng/brits att lägga mig på och kunna läsa eller nåt. Intill mig satt fyra "koola" (jag höll på att skriva ungdomar nu, damn I'm old) 20-åringar som verkade vara på väg till norra Sverige på semester eller nåt. Killen bredvid mig verkade inte riktigt förstå var hans säte slutade så det kändes som att jag ständigt hade en armbåge eller halva hans lår på mig. I vilken ålder slutar killar vara så bredbenta?

Efter Sundsvall blev ett helt tresäte ledigt varpå jag flyttade mig i hopp om att kunna sitta lite bredbent jag med. Fick då en ny kompis: "Can I come over and sit and talk to you?", vad ska man säga? Nej, låt mig vara ifred med min bok? Såklart inte. Han hette Daniel och var från Jamaica. Han hade en svenskabok med sig och jag fick hjälpa honom uttala ord och förklara vad de betydde. "Klara och Bosse. Klara ler. Bosse förstår Klara." Ja, ni vet. Efter fem minuter var jag "his best kompis" och han ville absolut ha mitt telefonnummer. Jag är skitdålig på att ljuga (och ännu sämre på att vara ärlig i lägen som denna, vilket såklart hade varit allra bäst) så jag sa "this is my workphone, sorry" och pekade på telefonen. Jag hade minuter innan sagt att jag jobbade på ålderdomshem, varför skulle jag ha en workphone liksom? Jaja, han godtog det iaf och gav mig sitt nummer. "So we can be best kompis". Missförstå mig rätt, han var korrekt och trevlig och verkade snäll, men jag blir alltid lite misstänksam och drar mig tillbaka när främmande människor vill ha mitt nummer efter två minuters kallprat. Vilket faktiskt händer mig oftare än man kan tro.

När han gått av i Ånge så fick jag i vart fall mitt tresäte för mig själv. En kort stund senare kom min bredbenta fd sätesgranne och tog det mittemot i besittning. "Fan, vad jag ska duna", sa han. Eh, jaha, ok. En stund senare somnade jag med min nyinköpta bok, Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" i handen.

Mattias stod och väntade i Vännäs strax före halv fyra i morse. Snällt. Och sen var vi hemma vid halv fem. Hur mycket längtade jag inte efter sängen? Somnade nog på två sekunder.
Vaknade vid nio idag av att Mattias kräktes på toan på nedervåningen, samtidigt som hans föräldrar ringde i telefonen. Han tycks ha fått magsjuka och är nu ganska emlig, stackaren. Men det får man lov att vara när man kräkts. Jag var inte så stursk under mina dagar av vinterkräksjuka. Jag har iaf gått loss med handspriten lite överallt i hopp om att slippa kräksjuka. Enda gången jag vet att jag haft det var just nämnda tillfälle i vintras. Jag brukar slippa. Vi får hoppas.