Nu var det ett tag sedan jag såg thrillern Buried på bio, men det är inte svårt att gå tillbaka till upplevelsen av den. Buried är en film som helst ska upplevas just i stort format, därmed inte sagt att bio måste vara den ultimata platsen att uppleva den på.
Paul Conroy (Ryan Reynolds) vaknar upp i ett instängt mörker. Han inser ganska snart att han ligger nedgrävd i en trälåda av kisttyp en bit ner i marken. På sig har han sin mobiltelefon med svagt batteri och en tändare och han hittar sedermera även nån halvkass ficklampa i lådan. Conroy befinner sig i Irak där han tagit en tjänst som lastbilschaufför åt amerikanska staten. Det sista han minns är hur lastbilskonvojen han var en del av blev överfallen. Ett samtal på mobilen förklarar att han tagits till fånga av några kriminella irakier som ställer ett skyhögt krav på lösensumma för Conroy. Hans uppgift blir nu att få någon att dels ta fallet på allvar, dels att hitta honom samt att hålla sig lugn i sin trånga kista där mobilbatteriet inte är det enda som håller på att ta slut.Buried är en lite unik film då hela filmen utspelar sig just i den trånga kistan med enbart Ryan Reynolds som skådespelare i bild där vi får följa kidnappade Conroys tid i kistan från dess att han vaknar till slutet (jag tänker inte avslöja just det såklart) utan klipp och, till synes, enbart med det tillgängliga ljus som Conroy har (den första minuten är filmen helt svart t.ex). I övrigt består rollistan av röster till de som han pratar med på telefonen. Innan jag såg filmen trodde jag att kistan bara skulle vara en del av filmen, för hur skulle någon kunna hålla en film levande och intressant i en så begränsad form? Men det visade sig alltså att kistan var allt och att den spanska regissören Rodrigo Cortés faktiskt lyckades med konststycket att hålla mig alert under 90 minuter. Med ett litet undantag då han i ett, vad jag misstänker, mer konstnärligt försök till perspektivskildring gjorde några skumma in- och ut-zoomningar i tysthet som liksom puttade mig ut från filmens grepp för en stund.
Den utlovade klaustrofobiska känslan kanske inte infann sig hos mig till fullo mer än bitvis, men det är jag samtidigt lite tacksam för. Ryan Reynolds gör en, i vanlig ordning, makalös insats och Cortés film är klart lyckad och intressant. Den ger dessutom en tankeställare som följer med ut från biosalongen. Den räcker kanske ändå inte hela vägen fram till briljans men det räcker gott till en 4/5 i betyg.
Jag hittade en charmig intervju med Reynolds här (gick inte att bädda in) och ni ser trailern nedan:
