Åh så glad jag blev över Sean Penns Oscar. Lite av en skräll faktiskt, men det var ju det jag knappt vågade hoppas på. Lite ledsen för Rourkes skull förståss, men så mycket gladare för Penns. Det var verkligen välförtjänt. Han sa i tacktalet något om att han inte trodde att det fanns så många "homolovers" och jag jublade för mig själv. Se nu till att se Milk!
Annars var jag också nöjd med att Mattias och jag slappade framför Slumdog Millionaire igår eftermiddag då de tog hem majoriteten av alla Oscars. Jätteroligt och oerhört välförtjänt även det, om ni frågar mig. Precis som den till Heath Ledger som togs emot av hans familj utan att det blev alltför sentimentalt.
I övrigt blev det väl sådär lagomt blandat mellan filmerna, dock ingen alls (som jag minns det) till Frost/Nixon, vilket kanske var lite märkligt. Jag kanske skulle ha ansträngt mig lite till i de mer udda kategorierna och satsat pengar på vinnare; jag hade ju förvånansvärt få fel. Tror att jag fick det till totalt fyra missar. Och då var jag som sagt väldigt glad över mitt ena feltippande.
Annars var det en ovanligt bra och trivsam gala. Hugh Jackman visade sig vara en man med många talanger, jag var väldigt imponerad av hans värdskap. Och själva galan kändes personlig utan att bli alltför känslosam. Greppet med att låta tidigare vinnare i de personliga kategorierna stå på scenen och direkt tala till de nominerade i år var super. Det kändes som att alla fick en bra hyllning; att själva nomineringen blev mer värd. Stundtals var det inte utan att det tryckte lite i tårkanalerna.
Nattens största uppvaknande var annars att det var väldigt många av de stora som åldrats förvånande mycket. Idel gråsprängda skådisar vandrade på röda mattan. Toppen ändå att de inte motarbetar det allt för mycket. Jag tror att alla närvarande blev skrämda av Sophia Lorens tokopererade uppenbarelse. Det finns en uppenbar risk att hon återkommer i mina mardrömmar framöver. Huga.
Perfekt att det här blev helgens lugnaste jobbnatt. Jag missade inte så väldigt mycket (ibland är man tacksam för alla reklamavbrott). Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den långa galan, men nu är det dags för sängen.
Annars var jag också nöjd med att Mattias och jag slappade framför Slumdog Millionaire igår eftermiddag då de tog hem majoriteten av alla Oscars. Jätteroligt och oerhört välförtjänt även det, om ni frågar mig. Precis som den till Heath Ledger som togs emot av hans familj utan att det blev alltför sentimentalt.
I övrigt blev det väl sådär lagomt blandat mellan filmerna, dock ingen alls (som jag minns det) till Frost/Nixon, vilket kanske var lite märkligt. Jag kanske skulle ha ansträngt mig lite till i de mer udda kategorierna och satsat pengar på vinnare; jag hade ju förvånansvärt få fel. Tror att jag fick det till totalt fyra missar. Och då var jag som sagt väldigt glad över mitt ena feltippande.
Annars var det en ovanligt bra och trivsam gala. Hugh Jackman visade sig vara en man med många talanger, jag var väldigt imponerad av hans värdskap. Och själva galan kändes personlig utan att bli alltför känslosam. Greppet med att låta tidigare vinnare i de personliga kategorierna stå på scenen och direkt tala till de nominerade i år var super. Det kändes som att alla fick en bra hyllning; att själva nomineringen blev mer värd. Stundtals var det inte utan att det tryckte lite i tårkanalerna.
Nattens största uppvaknande var annars att det var väldigt många av de stora som åldrats förvånande mycket. Idel gråsprängda skådisar vandrade på röda mattan. Toppen ändå att de inte motarbetar det allt för mycket. Jag tror att alla närvarande blev skrämda av Sophia Lorens tokopererade uppenbarelse. Det finns en uppenbar risk att hon återkommer i mina mardrömmar framöver. Huga.
Perfekt att det här blev helgens lugnaste jobbnatt. Jag missade inte så väldigt mycket (ibland är man tacksam för alla reklamavbrott). Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den långa galan, men nu är det dags för sängen.
