Film 15/09

Film en snöig dag som denna? Okej.

Först ut en svensk film, något som jag faktiskt ser färre och färre av. Mest för att det känns som att svensk filmindustri totalt har stagnerat och sällan överraskar eller roar mig nåt särskilt. Orättvist bedömt, säkert, men så är det. En svensk filmmakare som jag dock fortfarande kollar in lite nyfiket är Ella Lemhagen.
Så, jag har sett Patrik 1,5 med Torkel Pettersson och Gustaf Skarsgård i huvudrollerna. Handlingen är väl ganska känd vid det här laget; två homosexuella män köper hus och hoppas på att få uppfylla sin svensson-dröm genom att få adoptera ett litet barn. Socialen säger att det ser kört ut men så plötsligt kommer ett erbjudande om att få adoptera "Patrik 1,5 år". Denne Patrik visar sig sedan vara 15 år, homofob och med ett visst kriminellt förflutet. Trubbel alltså. Utöver det så visar det sig att Göran (Skarsgård) och Svens (Pettersson) äktenskap inte är så solit som det ser ut. Medan Göran anstränger sig för att komma in i villaområdets gemenskap och ta sig an sitt nya jobb som distriktsläkare med en ganska syrlig sköterska antar Sven ett alltmer destruktivt beteende. Det blir en ordentlig prövning att ha Patrik hos sig över helgen innan socialen öppnar igen.
Jag tycker nog inte att Torkel Pettersson glänser riktigt som jag tycker att han brukar, men skådespelet från Gustav Skarsgårds sida är enormt bra. Även Thomas Ljungmans tolkning av Patrik är bra. Och handlingen rullar på och överraskar då och då. I vart fall följer den inte riktigt den utstakade väg som jag först trodde. Tyvärr gillar jag inte slutet, det förtar en del av min upplevelse. Jag hade gärna sett andra val, så att säga (för att slippa spoilers). Men lite impad är jag allt i det stora hela. Bra underhållning! 7/10 blir betyget.

The Visitor visade sig också vara något annat än vad jag först trodde. Den ensamma och lite grånade änkemannen Professor Walter Vale (Richard Jenkins, Six Feet Under tex) åker hem till New York för att föreläsa på en konferens. När han kommer hem till sin lägenhet upptäcker han att ett ungt par bor i lägenheten i tron om att de hyrt den av ägaren. Samtliga inser att de är inblandade i ett bedrägeri och Walter låter paret stanna i lägenhetens gästrum tills dess att de hittar ett annat boende. Det visar sig snart att paret är illegala invandrare som bott i USA i ganska många år men som inte fått något "green card". Walters intresse landar framför allt hos mannen, Tarek (Haaz Sleiman) som är gatumusikant och ägnar en stor del av sitt liv åt sina trummor. Tarek lär Walter och visar honom en helt ny kultur och sakta börjar Walters figur tina upp något. När så Tarek blir tagen av polisen ändrar filmen plötsligt riktning och det hela börjar cirkulera kring amerikansk immigrationspolitik och på vilket sätt man behandlar illegala invandrare. Tareks fru flyttar ut men istället kommer Tareks mamma Mouna (Hiam Abbass, från Citronlunden tex) på oanmält besök för att försöka vara nära sin son, trots att hon själv är illegal.
The Visitor omringar en massa saker; allt från politik till kulturkrockar och sorg. Och den gör det med den äran. Det är en varm engagerande film som stundvis gör mig frustrerad över verkligheten. Filmen är vackert gjord och skådespelet är övertygande. Richard Jenkins och Hiam Abbass lyser allra starkast. Att det bara är skådespelaren Thomas McCarthys andra insats som spelfilmsregissör märks knappt alls. 8/10.

Sist ut en helt annan typ av film; inte helt utan politiska ställningstaganden, men inte skapad i syfte att beröra på samma sätt. Miss Pettigrew Lives for a Day utspelar sig i England just före andra världskrigets utbrott i en kulturell värld där status och yta betyder allt. Guinevere Pettigrew (underbara Frances McDormand) är en medelålders barnflicka vars rättframma sätt inte riktigt tycks falla i god dager med familjerna hon jobbar hos. Hon blir åter arbetslös i filmens början och skickas i princip rakt ut i en hemlös situation när hon råkar höra om en ledig tjänst hos Miss Delysia Lafosse. Hon beger sig dit innan agenturen hinner skicka någon annan. Det visar sig att miss Delysia (Amy Adams) inte säker en barnflicka utan en sekreterare, främst i syfte att visa sig mer viktig i det sociala sammanhang hon befinner sig i. Delysia är något av en exklusiv nattklubbssångerska som rör sig på idel modevisningar och bland rika människor i syfte att lyckas socialt och med en skådiskarriär. När det visar sig att Delysia dessutom underhåller tre pojkvänner av väldigt olika karaktärer blir det Miss Pettigrews uppgift att hålla allt flytande. Något Pettigrew verkar passa betydligt bättre för än barnpassande.
Filmen är söt och Amy Adams är ännu sötare. Delysia är en roll som passar henne perfekt och McDormand tar sig an Pettigrew med samma säkerhet som hon brukar. Ofta får jag känslan av att det hela är något av en avancerad fars (kunde nästan se Eva Rydberg i en svensk variant av Miss Pettigrew) och i mina ögon är det ingen nackdel. Den är inte riktigt lika uppenbart komisk som en fars men rollerna och omständigheterna i handlingen passar annars bra in. Filmen engagerar kanske inte så mycket men är underhållande och lämnar en känsla av nöjdhet då den slutat. Betyget blir 7/10.