Att ta beslut halvvägs

Som väntat blev det ett halvt beslut i frågan om äldreomsorgen i Umeå (även om det på rubriken låter som att inget blir av). Efter att ha fått tillgång till beslutet och tankarna bakom så får jag säga att jag är på tåget. Ett samlat demenscentrum på Umedalen är bra; där finns det redan mycket kompetens så varför inte samla den vården på ett ställe? Jag menar inte att kompetens inte finns på andra demensboende. Men Prästsjögården har länge haft rykte om sig att vara just de som kan ta sig an de fall av svåra dementa som ingen annan riktigt klarat av då vi varit ett komplikationsboende länge, så flyttar man mer demensvård dit finns stora chanser till gott erfarenhetsutbyte.

Men, jag kvarstår vid att jag tycker att det är eländigt att som personal få läsa om förändringsförslaget först i VK. Det är inte okej. Erfarenheten säger att de smidigaste flytterna (som tex den från Umebygdens sjukhem förra året) har varit de som gjort lugnt och metodiskt med (till synes i vart fall) god information till de som det berör. Då behövs inga stora rubriker eller krismöten. Gissningsvis kommer hela förslaget att genomföras till slut, men inte med det snabba schema som man hade tänkt. Och förhoppningsvis med mer information.

Alternativet är att man kör med osthyveln igen över samtliga verksamheter och det tror jag knappt att någon verksamhet klarar längre utan att faktiskt ta av kvalitén. Att dra ner mer på personal just nu vore en katastrof. Bristningsgränsen ÄR nådd.