Jag som trodde att svarta katter drabbade snarare än drabbades av otur?

Fredagen den trettonde gick då alldeles obemärkt förbi även den här gången. Lördagsmorgonen den fjortonde var däremot lite mindre lyckosam. Det började med att jag av nån anledning drog upp plattan med gröten på istället för tvärtom, när jag gick på ett larm vilket ledde till urtrist skrubbande av svart storgryta tjugo över sex imorse. Roligt.

Sen vid passning av en boende skulle jag öppna sänggrinden och fick den plötsligt i handen. Halva grinden bara trillade ner med en jäkla smäll. Sen tog det mig säkert fem minuter av riktigt hjärndött försök till lösning på problemet hur jag skulle kunna lämna den boende utan risk för att denne skulle trilla ur sängen där grinden hängde på tre kvart. När jag så kom på att det naturligtvis bara var att vända den sidan mot väggen och låsa sängen kände jag mig kanske inte alldeles smart. Men ursäkten får väl vara att jag skulle avsluta mitt dryga tiotimmars nattpass tjugo minuter senare...

Väl hemma hörde jag ett dovt men förtvivlat kisserop. Det visade sig att min allra nervigaste lilla kissekatt Mina var utestängd på balkongen. Gissningsvis sedan halv fyra-tiden på natten då Mattias kom hem från en öl- och tv-spelskväll med kompisar. Han måste ha öppnat för dem en stund och sen inte sett när den kolsvarta katten blev kvar ute i mörkret. Lätt hänt, men panik var det i kissekollektivet. Stackars liten.

Nu tillbaka till tvättstugan, äta lite och sen stirra in i väggen en kort stund till!