Om smärta i livets slutskede

Jag har försökt att undvika att skriva något om fallet med den mord-/dråpåtalade läkaren som gav en döende flicka smärtstillande vid livets slutskede. Mycket för att även om jag med den begränsade kunskap jag har i ämnet förstår och kan stötta läkaren tycker att stämningen i media har varit lite utestängande av den sörjande familjen. Jag kan förstå deras desperation med, även om det här nog blivit större än de kanske tänkt sig. De borde ha skyddats från detta också.

Jag har jobbat alldeles för länge inom en del av vården där många dödsfall inträffar. Jag har suttit och hållt ett stort antal människors hand när de till slut somnat in. Och vad jag kan säga från det perspektivet är att så snart man kunnat konstatera att det som återstår är att göra insomnandet så behagligt som möjligt då är det verkligen det som gäller. Det är vad den palliativa vården går ut på, där mitt fokus som vårdare alltid ligger. Det kan handla om timmar, ibland dagar, men det ska oavsett vara en tid utan smärta och oro. Och den ser man så tydligt. En rynka mellan ögonbrynen, oroliga rörelser eller besvärlig andning. Jag tror att de absolut flesta jag stött på i dessa situationer (både anhöriga och vårdanställda) varit överens om att det inte är ett läge då man sparar på morfinet (som är det vanligaste). Att morfin dessutom kan verka andningshämmande (och det utan någon överdosering) är inget som är okänt, men det måste vägas mot att kanske leva en kort stund till men då i plågor eller ångest. Jag har varit med om ett ganska plågsamt dödsögonblick (oundvikligt dessvärre) och jag lovar att det är inget man önskar någon. Jag ser det inte som dödshjälp, jag ser det som en rättighet att vara fri från plågor sin sista stund.

Det var även det enda jag bad om när läkaren ringde och berättade att de skulle sänka pappas respiratorstöd, vilket skulle innebära döden inom några minuter. "Gör det smärt- och ångestfritt om ni kan", det var mitt bestämda budskap. Utgången var redan given.