Film 16/09

Så lite film kanske? Jag har sett ganska lite den sista tiden som sagt, men några filmer har det blivit. En liten genomgång av de mest intressanta kanske?

Först ut den första filmen i vad som snart är totalt fyra filmer; X-Men. X-Men bygger som bekant på en populär serietidning (som så många andra filmer nowadays). I början av filmen får vi se hur flera personer i ganska ung ålder inser att de är en de sk "mutanterna"; personer som besitter olika minst sagt speciella egenskaper som inte sällan ställer till det för dem. När Marie ska till att kyssa sin pojkvän för första gången resulterar det i att han hamnar i koma. Förtvivlad flyr hon hemmifrån och korsar väg med ensamvargen och mutanten Wolverine. Alla mutanter är såklart inte good guys och efter ett första möte med dessa hamnar Marie/Rogue och Wolverine på en skola för mutanter (X-Men) där de möter Professor Xavier.
X-men är en ganska politisk film som handlar om intolerans, och vars budskap kan appliceras på flera företeelser i samhället. Samtidigt är det en actionfilm med bra drag och karismatiska roller som spelas av bl.a Hugh Jackman, Halle Berry och James Marsden. Jag ska absolut försöka se resterande två innan jag förhoppningsvis ser X-Men Origins: Wolverine på bio (premiär 1 maj). 8/10 i betyg.

Och äntligen har jag sett Little Miss Sunshine! Länge har jag hört att den ska vara så bra men det har aldrig blivit rätt läge. Men så en lugn natt på jobbet hade A med sig den så då var det bara att se den! Filmen handlar om Olive; en bedårande söt 7-åring som drömmer om att bli "Little Miss Sunshine". När så chansen kommer stuvas hela familjen in i den nästan lika söta folkvagnsbussen för en roadtrip till skönhetstävlingen. Familjen består av pappa Richard (Greg Kinnear); en misslyckad livscoach, en stressad mamma Sheryl (Toni Collette), en sedan 9 månader tillbaka frivilligt stum (eftersom "alla är idioter") storebror Dwayne, Olive och så en knarkande farfar tillika Olives tränare Edwin. Alla är såklart inte lika glada och hängivna för resan och självklart händer saker på vägen som komplicerar det hela.
Det är absolut en feelgood-film. Visst händer mycket tragiskt men samtidigt elvereras det med en dos svart humor som man ändå inte kan stå emot. Och det hela balanseras dessutom upp av den oerhört charmiga Olive (Abigail Breslin). Till filmens nackdel kan jag tycka att den bitvis kändes lite vilsen; som att jag inte förstod vart den var på väg och att slutet var lite....obekvämt kanske? Men över lag är det en underbar film och betyget får ändå bli 8/10.

Nu lunch-break sen kanske det blir ett par filmer till.