Att vandra i nattdimman

Idag blev jag plötsligt supertrött. Tänkte att det passade bra eftersom jag går på min 30-timmarshelg ikväll så jag la mig och sov en dryg timme. Men inte blev det så mycket bättre för det. Nu är jag snarare som sirap i hela kroppen. När M nu kom från jobbet och föreslog uppskjutning av däckbytet på min bil (jag behöver han för att lossa bultarna, svagarmad som jag är) protesterade jag ingenting.

Förut sov jag alltid åtminstone en timme före dess att jag skulle gå på, men det slutade jag med för kanske ett halvår sedan. Jag behövde det inte längre helt enkelt, jag har vandrat in i nattjobbsdimman totalt. Pratade med en av de som gick i pension i somras men som brukar vikariera lite då och då hos oss. Hon sa just att den stora skillnaden efter pensionen var att hon nu faktiskt kunde känna sig riktigt pigg. Att hon först efter pensionen insett hur hon ständigt gick runt och var lite seg eller lite trött, även om hon vände tillbaka dygnet på ledigheten. Att hon nu hade lättare igen för att ingå i sociala sammanhang, något som många nattare tycks dra sig undan. Man blir skum av att jobba ständig natt för länge helt enkelt.

Själv börjar jag också längta lite efter att slippa jobba helg. Att faktiskt få dela glädjen att det är fredag kväll med andra; att få regelbundna avbrott och kunna umgås och göra saker med folk som är helglediga.