Film 4/09

Okej, filmtajm! Den här gången med huvudsakligen tips på filmer ni bör se, tror jag.

Först ut en Oscarnominerad (och Golden Globe-belönad) film; Revolutionary Road, som kanske främst har beskrivits som the reunion of Kate Winslet och Leonardo DiCaprio (sedan Titanic). Ett ungt par i 50-talets USA har följt den utstakade vägen; gift sig, skaffat två barn ("först ett, sedan ett till för att bevisa för oss själva att det första inte var ett misstag", är ett ungefärligt citat från filmen) och köpt ett väldigt vackert hus i ett lugnt, idylliskt område där de umgås med familjen på andra sidan staketet. Frank (DiCaprio) arbetar på samma företag som hans far gjorde och är väl inte alldeles nöjd med att han inte kommit längre. April (Winslet) är hemmfru, som sig bör. Livet tickar på. Så en dag lägger April fram en idé som ska få den unga familjen att bli den "mot strömmen-familj" som de först tänkt sig; de ska sälja huset och flytta med familjen till Paris. Där ska April ta jobb som sekreterare och försörja familjen medan Frank får en chans att fundera ut vad han egentligen vill göra med sitt liv. Som väntat möts planen med skepsis av vänner och kollegor som tycker att det hela låter mer än märkligt. Varför skulle de "som har allt" inte redan vara lyckliga?
Filmen cirkulerar sedan kring dessa planer, på omgivningen, på hur planen om att förverkliga en dröm ger paret en nystart, en nyförälskelse och gör dem till ett team mot resten av världen. Och hur svårt det är att uppfylla en dröm.
Filmen är vacker, väldigt vacker. Fotot är vackert, människorna är vackra, hemmen är vackra och scenografen måste haft ett drömjobb. Beskrivningen av paniken att leva upp till en stereotyp man aldrig önskat är mycket välgjord och människorna känns levande. Det är på många sätt en perfekt film. Verklig i sitt berättande. Men inledningen är för lång för min smak och dialogen är stundtals åt det nästan melodramatiska hållet. Så det blir inget toppbetyg för min del. Men filmen är helt klart värd att ses. På många sätt är den dessutom det som Sylvia skulle/borde ha varit. Betyget blir 8/10 och jag funderar starkt på att läsa boken.

Näst ut är en komedi. Oliver, ett ungt varubud från stan åker hem på sin fars begravning och ärver förvånat faderns verksamhet; en begravningsbyrå. Han har inte träffat sin pappa på många år och har ingen aning om hur vare sig landsbygden eller företaget fungerar. Till sin hjälp får han Roberta (Rose Byrne), som både jobbar som begravningsentreprenör och coroner på pappans företag. Snart inser Oliver att företaget gått väldigt dåligt väldigt länge som följd av en stark konkurrens från en liknande firma. Men ett plötsligt dödsfall ger Oliver och Roberta en möjlighet att rädda familjeföretaget.
Det är ungefär vad Just Buried handlar om. En smått bisarr kanadensisk komedi som funkar helt okej som underhållning. Det är ingen stor komik, men en del sköna karaktärer räddar det hela. Handlingen blir kanske något för förutsebar till slut och skrattar högt gör jag inte, men som sagt funkar den som en medelkomedi att se en tråkig kväll. 5/10.

En annan komedi som jag blivit rekommenderad att se var I Heart Huckabees med idel storskådisar som Dustin Hoffman, Lily Tomlin, Jude Law, Mark Wahlberg och Naomi Watts. I huvudrollen, som Albert, ser vi Jason Schwartzman, som vi såg i inte helt annorlunda Darjeeling Limited för ett par år sedan. Huckabees gjordes tre år tidigare och är alltså ingen ny film. Handlingen cirkulerar främst kring Albert och hans existentiella kris, för vilken han går till en "existentiell detektivbyrå" (som Hoffman och Tomlins rollfigurer driver), och ger dessa i uppgift att utreda om de återkommande tillfälligheter som han upplever har ett djupare samband. Ja, flummigt är det, och bitvis är det ganska roligt, men precis som med Darjeeling så känner jag inte alls mig hänförd av den djupare meningen i filmen. Jag såg första halvan på jobbet i helgen, men min arbetskamrat tyckte den var nästan plågsam så jag såg färdigt den hemma dagen efter. Och jag tror att det är en film som delar tittarna. En del tycker att den är fantastisk, andra mest att den är konstig. Jag står väl mittemellan då jag ser vad andra ser i den, men hänförs inte nämnvärt av den ändå. Ingen film man "bara ser", men värt en titt, speciellt om man gillade nämnda Darjeeling. Mitt betyg: 6/10.

Så till en film som blir dagens favorit. The Dead Girl, en film jag såg helt utan att veta vad det var för något. Och redan från början lyckades den binda mig till sig och skapa ett intresse för rollfigurerna. Plötsligt byter den huvudroller och handlar istället om några helt andra personer. Och så är den uppbyggd; i flera små berättelser. Allt kretsar kring en ung kvinna som hittas våldtagen och mördad på en åker och samtliga i filmen har någon relation, direkt eller indirekt, till kvinnan; "the dead girl". Det är kvinnan som hittar kroppen, hustrun till mördaren, den prostituerade rumskompisen, obducenten, den döda flickans mamma som i flera år sökt efter sin förrymda dotter osv. Totalt träffar vi sju kvinnor som på något vis befinner sig omkring den döda flickan. Varje historia har sin mening, men få har något egentligt slut. Syftet med filmen är inte att knyta ihop livsöden, vilket absolut tilltalade mig. Många frågetecken kvarstår när eftertexterna rullar, men för en gång skull känns det helt okej. Det är ingen unik film och många kopplingar kan göras till andra, men jag tycker att den funkar mer än bra för sig själv. Den känns viktig.
Filmen är snygg på ett rått sätt. Och skådespelarinsatserna är till stor del väldigt bra. Brittany Murphy är som bäst när hon spelar narkomaniserad, halvgalen men stark kvinna (och inte i de dussin-romkom:sen hon så ofta annars gör). Toni Collette påminner mycket om Tilda Swinton i sitt bitvis magiska skådespel och bland de manliga insatserna syns en som vanligt brilljant Giovanni Ribisi. Noteras kan också att Rose Byrne som spelade begravningsentreprenör i ovan nämnda Just Buried också spelar obducent i denna.
Mitt betyg blir (kanske något generöst) 8/10.

Dagens sista film, Gray Matters, är något som vid första anblicken verkar vara en dussinfilm inom genren rom-kom:s. Och på många sätt är det det. Vilket i det här fallet är bra. För den handlar till stor del om det så ovanliga i den genren som lesbisk kärlek. Och det helt utan att göra nåt försök till att vara ett inlägg i nån politisk debatt eller alls vara särskilt politisk korrekt. Och det gillade jag mycket.
Heather Graham och Tom Cavanagh (Ed, Scrubs m.m) spelar syskonen Gray och Sam som har ett ovanligt nära syskonförhållande. De bor ihop, dansar pardans ihop, har gemensamma vänner osv. De som inte känner dem uppfattar dem som ett kärlekspar. Så en dag träffar Sam sin drömkvinna. Problemet är bara att Gray inser att hennes ofruktsamma jakt på kärlek plötsligt får en konstig vändning då hon inser att hon är förälskad i broderns kärlek. Komplikationer uppstår såklart.
Filmen innehåller allt som en traditionell romkom ska innehålla, men med lite mer humor än vad jag brukar uppfatta annars. Och jag gillar huvudrollsinnehavarna sedan tidigare, vilket förstärker mitt positiva intryck. Att man inte gör homosexualiteten till en så stor grej tilltalar mig mycket som sagt och upplösningen på filmen är bättre än de flesta i genren. Det enda stora problemet är att filmen tyvärr inte ger sig. Den skulle ha avslutats en kvart tidigare. Nu blev det ett extra harvande med information som man faktiskt som tittare inte behöver. Det drar dessvärre ner betyget något. Men 7/10 blir det.