Jag saknar min Smilla-katt så fasligt mycket. Det kommer och går, det försvinner aldrig helt men vissa kvällar (framför allt) så är det smärtsamt påtagligt. Det lät nog sorgligt när jag tidigare ikväll sa till M att det inte längre känns som att någon väntar mig hem, att jag inte längre känner mig efterlängtad och uppskattad på samma vis. Det var mer tydligt med våra gamla katter; när M började bo i Sundsvall i veckorna var det tydligt på Rosa att han fattades henne. Och när jag var borta för länge så fick jag allt höra det av Smilla. Våra myskvällar var obligatoriska och hon sov alltid (med undantag för några nätter mot slutet) intill mitt huvud med min hand på sin mage. Det saknar jag så otroligt mycket. Och hennes klokhet förstås.
Knaskatterna vi har kvar är förstås fantastiska på sitt vis, men jag känner inte alls av den där symbiosen. Än. Det kommer säkert. Vi har ju bara delat kollektiv i 1,5 år och de har ju dessutom varandra på ett annat sätt. Sakta så kommer det till beteenden som börjar likna vanor och rutiner och vi blir alltmer en del av det.
Och äntligen börjar vi få Alice att ta för sig lite mer. Jag lyfte upp henne i sängen några kvällar men hon ville som inte riktigt vara kvar där. Tills jag la en filt vid fotändan; direkt hoppade hon upp och nu är det plötsligt så det ska vara varje kväll. Såklart, man kan ju inte ligga direkt på täcket heller... Hon spinner oftare och känns mer trygg och kopplad till oss nu än förut. Det har tagit tid att få hennes förtroende men det kommer. Hon börjar kanske förstå att det här är hennes för-alltid-hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar