Klöskatter och tv-bak

Frusen, trött och med en katt som envist biter mig i ena stortån sitter jag i sängen och slösurfar samtidigt som jag ser finalen av "Hela Sverige bakar". Tydligen är mina tår spännande att bita (lite för hårt) i trots att jag gör mitt bästa att inte röra mig under filten. Vi har en hårt bitande pojke i kattfamiljen som går lite för snabbt från vanligt busläge till att bita och klösa benhårt. Han är den största i familjen och jag tror helt enkelt att han inte har koll på sin styrka riktigt. För samtidigt är han den fegaste.

"Hela Sverige bakar" har jag ju ratat rätt hårt förut då jag blev lite less på att Tilde de Paula Eby (som jag absolut annars inte har något emot) alltid skulle skapa dramatik med tårar och djupa berättelser om livssorger av nåt slag. Det är väl okej i ett tv-magasin (heter det så numera?) men bakprogram kan väl få vara lite lättsamma?

Men i och med bytet från Tilde till Tina Nordling (och Johan Östling) så känner jag mig ganska nöjd och hemma faktiskt. Jag gillar Birgitta Rasmusson, hon är en bra motsvarighet till den brittiska Prue Leith och även om hennes sidekick Johan Sörberg inte på långa vägar är en Paul Hollywood så är jag nu glad åt upplägget. Kul med en svensk underhållning som jag inte stör ihjäl mig på. Sen att jag längtar efter en ny säsong av den brittiska motsvarigheten är ju en annan sak.

Symfoni!

I torsdags gjorde jag något riktigt trevligt. Jag har varit sugen länge på att gå till Norrlandsoperan och lyssna på symfoniorkestern men det har aldrig passat eller blivit av. Men förra veckan, en vecka då jag kanske tom behövde det som allra bäst, promenerade jag dit med Anna-vännen. Hon var inte svårövertalad och jag tror inte hon blir det nästa gång heller.

Vi, och en fullsatt operasal, lyssnade bl.a till "Tjajkovsijs femma", dirigerad av NO:s nya chefsdirigent Elim Chan. Utan att jag alls vet något om att dirigera en orkester så måste jag säga att hon verkar supercool faktiskt. 30 år gammal från Japan och hamnat i Umeå av någon anledning. Häftigt, inte sant? Och utifrån min amatöranalys gjorde hon det riktigt bra. Om inte annat så spred hon en riktigt fin känsla för min del. Bara hennes nöjda ansikte som återkommande lös upp och hennes engagerade sätt att dirigera gav mig lite rysningar nästan.

De första två styckena (låtarna?) som spelades före pausen var helt okej, speciellt det första "The Garden of Delight", men när själva huvudnumret framfördes efter pausen så kändes det bitvis som att taket lyfte lite lite. Tyckte jag. Det var häftigt, musikerna exploderade nästan i sitt engagemang i musiken och det var riktigt kul att vara åskådare.

Ja det var kul och definitivt något jag rekommenderar alla. Det livade då upp min torsdag ganska ordentligt. Jag vet att orkestern turnerar ibland så bor du inte i Umeå kanske du ändå får en chans.

Skavlan

Såg för övrigt de sista 20 minutrarna av Skavlan igår. Nu har inte jag sett så mycket av Skavlan tidigare heller, men visst var det en lite märklig intervju där på slutet? Det kändes som att det bara blev en berättelse, själva intervjun hanns som inte med. Som att avsluta när det just blev som mest intressant. Och så Lena Olins märkliga kommentar som i stort sett fick avsluta det hela.

Iallafall var det jag skulle komma till att Skavlan nämnde att självaste Eddie Izzard skulle vara med i nästa avsnitt då de tydligen sänder från London. Mycket intressant, då kanske jag skulle försöka se ett helt avsnitt. Och hoppas på en mindre avhuggen intervju.

När artisten slår materialet

Jag har aldrig varit nåt fan av Take That (även om jag kanske gillade nån enstaka låt) och Robbie Williams sololåtar tillhör inte heller direkt det absolut bästa jag hört, även om de är klart mycket bättre (och riktigt bra, bitvis). Trots det måste jag någon gång se denna enorma entertainer live. Det är bara så. Jag tänkte det förra gången han var här men då blev det inte av. Nu var jag inte så sugen på hela Take That, men jag kan ha missbedömt det. Nästa gång, who's with me?

Finns det f.ö. någon annan 'ex-badboy' som landat så exemplariskt på båda fötterna?

Att döda som underhållning

Såg en rubrik och bild på expressen om en tjur som löpt amok på en tjurfäktning och skadat ett tjugotal. Ett klarare självförsvarsmål har väl världen sällan sett? Min sympati finns då inte hos de skadade. Tjurfäktning är inget annat än en sjuk, laglig uppvisning av djurplågeri. Märkligt att det fortfarande existerar som underhållning.