Inga ursäkter...

Och på tal om Manchester-popen; jag hade ju lovat mig själv att om Stone Roses någonsin skulle samla ihop sig och komma till Sverige för en spelning igen så skulle jag vara där. Och så läste jag får nångra veckor sen recensionen av deras spelning på Hultsfred i juni!! Hur kunde jag missa det?

Vill se!

Alltså det här gick ju jag igång på en del. Jag som annars inte gillar "återturnéer". Vet inte om det handlar om att jag aldrig lyckades se Stone Roses live när det begav sig, trots att de länge stod högt på önskelistan eller om jag har blivit gammal.

Fast användandet av uttrycket "när det begav sig" kanske ger en hint...

Nu: "Our plan is to shake up the world"

Då:

När artisten slår materialet

Jag har aldrig varit nåt fan av Take That (även om jag kanske gillade nån enstaka låt) och Robbie Williams sololåtar tillhör inte heller direkt det absolut bästa jag hört, även om de är klart mycket bättre (och riktigt bra, bitvis). Trots det måste jag någon gång se denna enorma entertainer live. Det är bara så. Jag tänkte det förra gången han var här men då blev det inte av. Nu var jag inte så sugen på hela Take That, men jag kan ha missbedömt det. Nästa gång, who's with me?

Finns det f.ö. någon annan 'ex-badboy' som landat så exemplariskt på båda fötterna?

Helgen som snart redan är över

Så vad har hänt i helgen då? I fredags var det Glesbygd'n på Folkets hus, vilket var sjukt kul! Deras konserter håller alltid hög kvalitet (efteråt beklagade sig Arvid över missar han gjort, men jag kan garantera att det var saker som inte märktes från publiken) och får mig alltid på väldigt gott humör. Det finns nästan inget bättre än norrländsk reggae på den fronten.

Dessutom var det kul att träffa Arvid också. Ingen av oss är ju på jobbet för närvarande så vi ses inte så ofta. Men han verkade glad och nöjd, den hyfsat nyblivna frugan likaså. Gott.

Lördag innehöll först ett besök hos johan och Marie för att gratta den förstnämnda som fyllde 30 i veckan. Någon hade fått bakmani så vi gick inte därifrån hungriga direkt.

Igår kväll hade jag sen lovat bort mig på biodejt med bästaste Anna. Vi såg The Social Network, filmen om fejsboken ni vet. Den var absolut bra och intressant. Som alltid när jag sett filmer som sägs baseras på verkliga händelser/personer så har jag spenderat lite för stor del av den här pluggdagen till att läsa på lite om de inblandade och de händelser som utspelades i filmen. Väldigt intressant. Den lite smutsiga känsla jag hade när eftertexterna började rulla har åtminstone till viss del mattats ut idag. Gott så.

Efter bion gick vi och åt mat och drack ett par öl på allstars. Inte bästa stället eftersom det var en evig ström av sportarrangemang som behövdes skrikas på. Inte av oss då, utan av andra gäster. Men vi överlevde det med och hade en trevlig pratstund.

Ikväll blir det bio igen då. Min tredje den här veckan. Och att döma av trailerna innan filmen igår så finns det många skäl att återkomma under vintern. Väldigt bra.

I en annan del av landet igår...

Skulle jag ha velat vara någon annanstans igår än bland de goda vännerna skulle det ha varit på den idag hyllade Green Day-konserten på Ullevi. Jag insåg redan när den började annonseras att jag nog inte skulle ha vare sig pengar eller sällskap att fara på den så jag la ner det och försökte ignorera att den existerade. Nånstans hoppades jag nog också att den skulle varit dålig, men det är klart att den inte var det.

Green Day är ett hål i min lista över sedda favoritband live. De är såklart inte ensamma om att saknas på den listan, men till skillnad från tex Stone Roses, Manic Street Preachers och James så är de fortfarande möjliga att se live. Lite småskandal att jag lyssnat på dem sedan tidigt 90-tal men ändå aldrig lyckats komma iväg på en livekonsert. Till mitt försvar får jag väl säga att det inte funnits sådär väldigt många chanser heller, men ja.

Det går fler tåg, inte sant?

Stämpeln på handen vittnar om viss lördagsaktivitet iaf...

Det blev ett besök på Hamnmagasinet bland alla kidsen igår. Nej, inte morsa på stan, men nästintill. Det var distriktsfinal i Rockkarusellen och M:s systersons band var med. Så det var klart att vi skulle gå dit och heja och rösta fram dem. Och vann gjorde de med så nu väntar riksfinalen i Uppsala i maj. Väldigt kul!

Memory Lane

Scrollade igenom dagens nättidningar och plötsligt for ett bekant ansikte förbi. Det var inte igår. En massa ungdomssynder kommer plötsligt till minnes, och en del hysteri. Jag är väl tillräckligt gammal nu för att våga erkänna att jag i min skivsamling har exakt allt som finns att finna med det gamla lundabandet Brainpool. Inklusive nån exklusiv sak som jag la hela mitt sparbelopp på (och som antagligen inte är värd så där väldigt mycket idag). Min bästaste vän Mia och jag åkte på alla spelningar vi hade råd och möjlighet till. Vi utvecklade avancerade "komma in backstage-metoder" (som även var framgångsrika på en rad andra och större bands spelningar under vår extrema popnerdsperiod) och startade ett fanzine med hjälp av bibliotekets kopiator (före datortiden...) för att få möjlighet att intervjua dem. Vi finns t.om med i en av deras musikvideor.

Ja, okej det känns en aningens fånigt idag, men galet vad kul vi hade! Måste plocka fram fotoalbumen igen. Det börjar bli hög tid att digitalisera den där tidens fotominnen, tror jag.

Slö, slöare, Sara

I'm doing nothing today. Eller ja, jag har kört en diskmaskin och en packe tvätt, men det är inte riktigt kvalificerat som hard work, gissar jag. Resten av tiden har jag mest suttit på rumpan och grejat med datorn, kollat på Roseanne-avsnitt eller spanat håglöst ut genom fönstret på den storm (eller nåt) som härjar utanför och hindrar mig från att hänga min tvätt utomhus.

Jag har en riktigt slow dag. Och då har jag ändå varit uppe sen sju imorse. Ikväll ska jag bli med M till Robertsfors Rock and Peace-festival och se hans systerson spela trummor i öppningsbandet. Ska bli kul, det var ett tag sen.

Om jag får fart, vill säga.

Ett lite annorlunda konsertminne

Haha, den här mannen/artisten/wierdot hade jag nästan glömt bort! Och ändå har jag sett och träffat honom live, hör och häpna! Det var den där sommaren, 1998 när hans irriterande calcutta-låt gick på högvarv på radion. Jag var 20 år, bodde och studerade i Kristianstad och var den som fick lov att följa med den då 5-åriga lillasystern till Tivoliparken i K-stad där Dr.Bombay uppträdde. Jag minns det som grymt trångt och väldigt varmt där jag stod med lillasyster på axlarna för att hon skulle få se, samtidigt som det nog kändes lite pinsamt som 20-åring att vara där... Efter konserten ville lillasyster absolut träffa fejkindiern himself vilket vi också lyckades göra. Han pratade fortfarande "engelska med indisk brytning" när han skrev autografen.

Jag har en känsla av att det här inte är en historia som lillasyster berättar för sina kompisar idag... Om hon ens minns det. Men det är ett roligt minne för storasyster.

Att missa något stort

Åh, så typiskt! Eller ja, jätteroligt att det blev ett så bra omdöme såklart, men lite synd för min egen del som inte kunde komma iväg. Jag är såklart jätteglad för Arvid och gänget men ni vet, man vill inte missa en toppkonsert om man ska missa någon. Det känns lite bistert, men det är bara att se fram emot fler roliga spelningar till sommaren helt enkelt. En riktigt röjig norrlandsreggae-konsert var annars just vad jag och min kaotiska hjärna hade behövt.

Förändringarnas tid

Ytterligare en konstig dag. Nya papper, nya besked och nya telefonsamtal i denna pappa-härva. Inte visste jag att det var så utdraget med dödsfall och dess efterdyningar. Känslomässigt, visst, men alla dessa papper, försäkringar, besked och annat? En riktig djungel.

Lillasyster hörde av sig och ville ha sällskap ner till Stockholm i november på en en Slipknot-konsert. Nu såg jag att den var slutsåld just i Sthlm, men annars vore väl det lite koolt. Vi kan säkert få tag på biljetter på nåt sätt. Det vore kul. Gammal som jag är kan jag inte låta bli att notera förändringen hos min snart 16-åriga lilltjej. Förra gången vi var på konsert tillsammans var det Darin, hennes dåvarande idol, på folkets hus i Umeå... Inte riktigt Slipknot kanske. Hon har gått från att vara en liten ljus tyst tjej som tyckte hennes äldre syster var ganska kool (tror jag iaf) till en svartklädd tjej med svart och lila hår som himlar med ögonen och tycker att storasyster är rätt gammal och oroar sig för mycket (och kanske liiiite kool ibland iaf)... Shit.

"Jag är den enda sanna rösten i ett hav av lögner"

Ikväll har Broder Daniel sin absolut sista spelning som dessutom är en minneskonsert av Anders Götberg, gitarristen som tog livet av sig tidigare i år. Jag hade så gärna velat vara där. Som Marcus Birro beskriver det i expressen; "En likvaka för 90-talet". Så sant. Känns som en likvaka för hela mitt festival- och konsertfyllda tonårsliv.

Som jag sa på väg hem från Trästocksfestivalen för några veckor sedan: "Det är en väldig skillnad på att trängas längst fram vid kravallstaketet, att 'sjunga med' högljutt och hoppa sig svettig mot att som vuxen stå nykter på bekvämt avstånd och kontrollerat gunga och smågnola med i musiken och gå hem när det blir kallt."

Lycka!

Så känner jag just nu. Alldeles precis hemkommen från trästock och är alldeles kär i hela världen. Underbar musikupplevelse verkligen, jag är så helnöjd! Jag åkte för att se Säkert! och Glesbygd'n, det senare helt ohört men lite nyfiket eftersom jag nu jobbar med sångaren Arvid.

Säkert! var smått magiskt, jättekul och skön stämning. Annika Norlin är en kool brud, verkligen. Texterna är grymma, jag måste plocka fram skivan igen och lyssna en massa massa. Väldigt bra live-framträdande!

Glesbygd'n var en grym överaskning, så skönt gung! Ungefär lika underbar upplevelse som min första Svenska Akademien-konsert. Jag kunde bara inte stå still! Bra musik, läcker sång av både tjejen och en skojigt dansande Arvid, som stundtals gestikulerade så mycket att man nästan kunde tro att han försökte tolka arvidsjaur-texterna till teckenspråk. Mycket charmigt. Ja det var grymt. Jag är helt lyckorusig. Extra plus förståss när Annika från Säkert! kom upp på scenen och sjöng med i en låt.

Jag vet inte vad de egentligen tyckte, men de två pensionärerna (Anna och Mattias) jag hade med mig verkade inte drabbas av mitt ohjälpliga dansande; de stod som fastgjutna i marken som två stolpar ganska uttryckslöst. Men de sa att de var nöjda efter konserterna. Eftersom de inte dansade så blev de såklart kalla (som pensionärer ofta blir) så vi for precis innan Cult of Luna gick på scenen. Men det var ok, jag kunde ändå inte bli nöjdare tror jag.

Hur ska jag kunna sova efter det här?