Ikväll har Broder Daniel sin absolut sista spelning som dessutom är en minneskonsert av Anders Götberg, gitarristen som tog livet av sig tidigare i år. Jag hade så gärna velat vara där. Som Marcus Birro beskriver det i expressen; "En likvaka för 90-talet". Så sant. Känns som en likvaka för hela mitt festival- och konsertfyllda tonårsliv.
Som jag sa på väg hem från Trästocksfestivalen för några veckor sedan: "Det är en väldig skillnad på att trängas längst fram vid kravallstaketet, att 'sjunga med' högljutt och hoppa sig svettig mot att som vuxen stå nykter på bekvämt avstånd och kontrollerat gunga och smågnola med i musiken och gå hem när det blir kallt."
Som jag sa på väg hem från Trästocksfestivalen för några veckor sedan: "Det är en väldig skillnad på att trängas längst fram vid kravallstaketet, att 'sjunga med' högljutt och hoppa sig svettig mot att som vuxen stå nykter på bekvämt avstånd och kontrollerat gunga och smågnola med i musiken och gå hem när det blir kallt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar