Grubblardag idag. Det bara kom sådär. Tror att jag oroar mig alldeles för mycket för alldeles för många saker. Inte så att det är opåkallad oro men det hjälper ju inte att oroa sig heller. Det stora bekymret är såklart det ekonomiska och det måste jag göra något drastiskt åt snart. Sen jag tvingades ner i tjänst (dvs mina stående extranätter togs bort i och med en pensionsavgång) så har den oron ständigt ökat. Man ska ju ha rätt till mer tjänst om man vill, men jag tycker att jag framfört det länge till min förra chef utan att något hänt. Exakt hur denna framställan ska göras verkar lite oklart. Jag får försöka med den nya chefen istället kanske.
Det tar också såklart emot att jobba mer med något som man inte längre trivs med och det hade varit roligare att få jobba mer med något helt annat, men det ser som sagt lite märkt ut. Självförtroendet yrkes- och kompetensmässigt är ganska mycket i botten dessutom så det känns mer som att det enda jag kan är det jag gör idag. Nånstans vet jag att det inte är sant, men det försvårar ändå sökandet en hel del.
Hade jag dessutom varit två, i bemärkelsen levt med en annan person med egen inkomst (som med största sannorlikhet hade varit betydligt större) så hade problemen varit väldigt mycket mindre. Det vet jag och det retar mig. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar får det att gå runt. Rent psykiskt måste det vara tyngre att ha ansvar för fler än sig själv när det är skralt. Jag är ju bara jag trots allt.
Den stora förbättringen sedan maktskiftet lyser alltså med sin frånvaro i min ekonomi. Men det kanske kommer?
Det tar också såklart emot att jobba mer med något som man inte längre trivs med och det hade varit roligare att få jobba mer med något helt annat, men det ser som sagt lite märkt ut. Självförtroendet yrkes- och kompetensmässigt är ganska mycket i botten dessutom så det känns mer som att det enda jag kan är det jag gör idag. Nånstans vet jag att det inte är sant, men det försvårar ändå sökandet en hel del.
Hade jag dessutom varit två, i bemärkelsen levt med en annan person med egen inkomst (som med största sannorlikhet hade varit betydligt större) så hade problemen varit väldigt mycket mindre. Det vet jag och det retar mig. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar får det att gå runt. Rent psykiskt måste det vara tyngre att ha ansvar för fler än sig själv när det är skralt. Jag är ju bara jag trots allt.
Den stora förbättringen sedan maktskiftet lyser alltså med sin frånvaro i min ekonomi. Men det kanske kommer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar