Tog med mig en metro till tåget idag. Läste en artikel om tvångsomhändertagna katter på Värmdö. Jag tror att Joakim just nu har en av de kissarna. En gravid men i övrigt väldigt späd liten brun sak som varit väldigt rädd för oss hela helgen. Joakim byggde ett litet fort av kartonger som hon fått gömma sig i. I övrigt har vi bara sett henne på lite håll, tittande på oss med en lite orolig men sökande blick och ett pipande ljud som att hon egentligen gärna ville ha lite närhet.
I artikeln skriver man om det hälsoproblem som hundra katter hos en och samma ägare kan skapa. Av någon anledning så tror jag inte att det är katternas hälsa som man omsörger utan grannars och "ägarens". Väldigt tråkigt. Jag vet inte heller hur det kan få gå så långt att man har hundra katter innan det tas ett beslut om djurförbud och omhändertagande. Det känns som att gränsen kunde gått redan vid 20. Jag tycker tre är många ibland, det är svårt att hinna med att ge var och en den tid som den behöver. Hur är det då om man börjar närma sig ett tjugotal? Risken ökar också markant att grannar i "all välmening" börjar göra sig av med katter på egen hand och/eller behandla dem illa. Det gäller även för vildkatter som folk lämnat efter sig.
Återigen så ska det mycket till innan man blandar sig i misärer innanför ytterdörren, oavsett om det gäller djur, barn eller andra. Överallt annars ska vi övervakas och granskas in i detalj men i hemmet får man visst bete sig hur som helst.
Jag hoppas iaf att det ska gå bra för den kissen som just nu är inkvarterad hos Joakim. Det känns inte så optimalt för henne att hon bara ska vara där tills dess att någon annan förbarmar sig över henne och hennes kommande ungar mer permanent. Akuthemmen och djurskyddet gör ett jättejobb, men även deras möjligheter är begränsade. Speciellt skakigt känns det såklart för att hon väntar ungar och jag vet att en blivande mammas sökande efter trygghet då brukar vara väldigt stort.
Jag skulle nog själv ha väldigt svårt för att vara akuthem (bortsett från att mina tre surmedelålders damer inte är så gästvänliga). Jag fäster mig så snabbt vid de söta trollen. Jag saknade Joakims förra akutsvans en hel del den här gången. Han var bedårande, detta trots att han hade en ovana att tugga på mina (och andra besökandes) ögonfransar när jag sov.
Nej, jag hoppas att fler ansluter sig till kraven på att katter ska ha samma status som hundar, att de ska omgärdas av samma regler och anses ha samma värde och rätt till ett kärleksfullt hem.
I artikeln skriver man om det hälsoproblem som hundra katter hos en och samma ägare kan skapa. Av någon anledning så tror jag inte att det är katternas hälsa som man omsörger utan grannars och "ägarens". Väldigt tråkigt. Jag vet inte heller hur det kan få gå så långt att man har hundra katter innan det tas ett beslut om djurförbud och omhändertagande. Det känns som att gränsen kunde gått redan vid 20. Jag tycker tre är många ibland, det är svårt att hinna med att ge var och en den tid som den behöver. Hur är det då om man börjar närma sig ett tjugotal? Risken ökar också markant att grannar i "all välmening" börjar göra sig av med katter på egen hand och/eller behandla dem illa. Det gäller även för vildkatter som folk lämnat efter sig.
Återigen så ska det mycket till innan man blandar sig i misärer innanför ytterdörren, oavsett om det gäller djur, barn eller andra. Överallt annars ska vi övervakas och granskas in i detalj men i hemmet får man visst bete sig hur som helst.
Jag hoppas iaf att det ska gå bra för den kissen som just nu är inkvarterad hos Joakim. Det känns inte så optimalt för henne att hon bara ska vara där tills dess att någon annan förbarmar sig över henne och hennes kommande ungar mer permanent. Akuthemmen och djurskyddet gör ett jättejobb, men även deras möjligheter är begränsade. Speciellt skakigt känns det såklart för att hon väntar ungar och jag vet att en blivande mammas sökande efter trygghet då brukar vara väldigt stort.
Jag skulle nog själv ha väldigt svårt för att vara akuthem (bortsett från att mina tre surmedelålders damer inte är så gästvänliga). Jag fäster mig så snabbt vid de söta trollen. Jag saknade Joakims förra akutsvans en hel del den här gången. Han var bedårande, detta trots att han hade en ovana att tugga på mina (och andra besökandes) ögonfransar när jag sov.
Nej, jag hoppas att fler ansluter sig till kraven på att katter ska ha samma status som hundar, att de ska omgärdas av samma regler och anses ha samma värde och rätt till ett kärleksfullt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar