Att se det som är "du"

Apropå förra inlägget så måste jag ändå tillägga att det faktiskt finns en viss charm med mitt jobb. Långt ifrån alltid, men det blinkar till då och då. Det görs inga försök alls att ställa sig in för att bli omtyckt tex, och liknande försök från min sida kan jag glömma. Det finns en äkthet mitt i det här tragiska. Allt det jag ser på jobbet finns ju uppenbart i oss människor, även om vi sällan ser det annars. Det är inga dominerande sidor normalt sett, utan jag gissar att det jag ser är små små delar av mänskliga personligheter som av medicinska skäl blir kraftigt dominerande.

Inte sällan tycker jag att man kan se genom sjukdomen, se människan som fanns innan, även bland de som är så väldigt långt gångna i sjukdomen som de jag arbetar med. Jag kan se den snälla bullfarmodern, den mysiga morfadern och den älskade livspartnern. Det skiner inte sällan igenom, och det betyder faktiskt en hel del. Självklart kan man ibland också ana surgubben eller en person som troligen hela livet levt ganska bittert eller missnöjt. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att man ser människan som sådan. Och vi är alla och lever alla våra liv olika. Ska jag filosofiera kring mitt jobb så är det just det som ganska ofta slår mig. Hur basalt det ändå är.