Att vara prussilusktråkig

Mycket att göra, trötthet och det faktum att M har semester har gjort att det varit lite tid över för bloggen det senaste. Tänk att också det lyckas bli lite av en stress. Inlägg som stannar vid tankestadiet. Jag brukar hävda att jag är en ganska stresstålig person, och det hävdar jag fortfarande när det kommer till att ha mycket att göra. Jag kan ha många saker igång och på min lista, jag föredrar det till och med, men när jag inte känner att jag riktigt ha kontroll, att saker inte planeras eller håller min planering eller då jag helt enkelt måste vänta på att någon annan ska göra sin del, då upplever jag stress. Lite så är det väl nu.

På jobbet inväntar jag mest besked att saker ska gå i lås och fungera innan jag kan gå på semester på fredag. Jag har en lista med rent konkreta saker också som ska göras men det är inte alls det som stressar. Utan det där att vänta. Ett ord jag kanske avskyr mest av allt. Jag är inget bra på att vänta. Alls.

Och så är min på så många vis smått fantastiska livskamrat hemma på sin semester och plötsligt har min allt mer planerade eller åtminstone rutinbundna vardag blivit spontan och inte så planerad längre. Det är bra på många sätt men det tar också lite energi, inser jag nu när jag snudd på blivit van vid att bara ha mig själv att ha koll på under veckorna. Men hade jag levt helt ensam är risken att jag blivit alldeles för inrutad ganska stor. Med M i sitt liv är den risken rätt liten. Det planeras inte så mycket och även planer är lite till för att ändras. Projekt påbörjas men stannar upp och byts ut och i det där försöker jag skapa nån form av kontrollerad ordning. Till viss del är det frustrerande och besvärligt men samtidigt vill jag nog hävda att kombinationen är ganska bra. Jag vet inte hur bra det hade blivit om vi varit av samma skrot och korn?

Jag gillar spontaniteten men suckar över att vara den som måste hålla koll på planerna och säga stopp då det blir för mycket, glöms bort eller rusas iväg. Det är väl det jag hade önskat bort kanske; att behöva vara den tråkiga och ständigt snusförnuftiga. På jobbet såväl som hemma vinner nog både jag och andra (väl medvetna om det) på det ganska ofta men stundtals känner jag mig oerhört less på att vara jag.

Det finns en mycket längre text i mitt huvud om just allt det där märkliga som envisas med att finnas i mitt huvud. Att jag minns registreringsskyltar på bilar bättre än jag minns innehållet av ett telefonsamtal förra veckan. Och den ibland väldigt besvärliga förväxlingen mellan att jag behöver veta saker för ett inre lugn med uppfattningen att jag "alltid vill ha rätt". Men det får bli en annan dag det.

(Har ingen på riktigt uppfunnit den inspelningsbara tankeverksamheten än? Jag skulle verkligen behöva nåt som sparade de där funderingarna och formuleringarna jag vid ett senare tillfälle skulle vilja få ner i skriven text på något vis. Uppfinn!)

Tråkmånsen eller entusiasten?

Den där mötesdagen gick förstås bättre än jag fasat, som vanligt. Jag vet ju det egentligen. Men jag kan nog ändå konstatera att det var ett sånt där möte där min typ av person kanske inte riktigt lämpar sig bäst. Det skulle jobbas fram önskelistor på funktioner i ett program som ska upphandlas nån gång nästa år, och medan jag tänkte kanske ett litet steg från nuläget insåg jag att många andra satt och drömde ihop resor till månen. Ungefär. Och sånt gör mig en del frustrerad och en del lite irriterad över att jag alltid ska vara så 'realistisk' och inte se tjusningen i att filosofera om guldkantade önskelägen. Det ligger som inte riktigt för mig.

Gissningsvis kapas minst hälften av alla förslag bort ganska snart antingen pga att det inte är tekniskt möjligt (alt alldeles för dyr teknik) eller för att den nuvarande lagstiftningen inte tillåter (och kanske inte bör tillåta) att göra det möjligt. Så ja, vi får väl se om det blir realisten eller nån av de mer entusiastiska som går på den avslutande workshopsdagen.

Det där är för övrigt inte helt ovanligt upphov till egen rannsakan. Att jag tycker mig vara lite tråkig för att jag alltid ska tänka realistiskt, logiskt och hitta lösningar i det som är nära. Vara eftertänksam och övervägande i allt. Det ger mig ofta visserligen många fördelar och jag tror att jag vinner mycket på det, men ibland skulle jag vilja ha en liten liten del av den där energin för drömmar och stora planer utanför den lilla boxen. Men det har nog aldrig varit jag riktigt. Jag får nog fortsätta vara tråkig.

Vikten av personlig framtoning i rätten

Har ägnat en liten stund åt rapporteringen från Arboga-rättegången igen. Det var ett tag sedan nu. Mest för att det faktiskt känns som att inget nytt kommit fram alls sedan tingsrätten. Kan inte låta bli att tänka att det precis som i tingsrätten fortfarande känns väldigt fattigt och inte alldeles övertygande vad gäller bevisföringen.

Någonstans tror jag att om den åtalade kvinnan bara kunde förmå sig att svara lite vettigare eller artigare åtminstone, på frågorna så skulle betydligt färre kanske se henne som klart skyldig. Om hon inte framstod som så weird och otrevlig så tror jag att läget skulle vara lite annorlunda. Jag menar, vem vill ens tro henne?

Personligen känner jag också att jag blir alltmer benägen att se henne som skyldig, och det trots att inget nytt framkommit. Bara hennes attityd har förstärkts egentligen. Sen är jag ingen jurist så jag kan inte uttala mig om bevisen egentligen, men visst hade det varit tacksamt med lite teknisk bevisning på plats osv? Ja, det här är väl ett sånt där läge där man önskar att den åtalade gör nån slags vändning och kommer med ett erkännande efter en tid i fängelset. Men det känns inte särskilt troligt.

Att se det som är "du"

Apropå förra inlägget så måste jag ändå tillägga att det faktiskt finns en viss charm med mitt jobb. Långt ifrån alltid, men det blinkar till då och då. Det görs inga försök alls att ställa sig in för att bli omtyckt tex, och liknande försök från min sida kan jag glömma. Det finns en äkthet mitt i det här tragiska. Allt det jag ser på jobbet finns ju uppenbart i oss människor, även om vi sällan ser det annars. Det är inga dominerande sidor normalt sett, utan jag gissar att det jag ser är små små delar av mänskliga personligheter som av medicinska skäl blir kraftigt dominerande.

Inte sällan tycker jag att man kan se genom sjukdomen, se människan som fanns innan, även bland de som är så väldigt långt gångna i sjukdomen som de jag arbetar med. Jag kan se den snälla bullfarmodern, den mysiga morfadern och den älskade livspartnern. Det skiner inte sällan igenom, och det betyder faktiskt en hel del. Självklart kan man ibland också ana surgubben eller en person som troligen hela livet levt ganska bittert eller missnöjt. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att man ser människan som sådan. Och vi är alla och lever alla våra liv olika. Ska jag filosofiera kring mitt jobb så är det just det som ganska ofta slår mig. Hur basalt det ändå är.