Mycket att göra, trötthet och det faktum att M har semester har gjort att det varit lite tid över för bloggen det senaste. Tänk att också det lyckas bli lite av en stress. Inlägg som stannar vid tankestadiet. Jag brukar hävda att jag är en ganska stresstålig person, och det hävdar jag fortfarande när det kommer till att ha mycket att göra. Jag kan ha många saker igång och på min lista, jag föredrar det till och med, men när jag inte känner att jag riktigt ha kontroll, att saker inte planeras eller håller min planering eller då jag helt enkelt måste vänta på att någon annan ska göra sin del, då upplever jag stress. Lite så är det väl nu.
På jobbet inväntar jag mest besked att saker ska gå i lås och fungera innan jag kan gå på semester på fredag. Jag har en lista med rent konkreta saker också som ska göras men det är inte alls det som stressar. Utan det där att vänta. Ett ord jag kanske avskyr mest av allt. Jag är inget bra på att vänta. Alls.
Och så är min på så många vis smått fantastiska livskamrat hemma på sin semester och plötsligt har min allt mer planerade eller åtminstone rutinbundna vardag blivit spontan och inte så planerad längre. Det är bra på många sätt men det tar också lite energi, inser jag nu när jag snudd på blivit van vid att bara ha mig själv att ha koll på under veckorna. Men hade jag levt helt ensam är risken att jag blivit alldeles för inrutad ganska stor. Med M i sitt liv är den risken rätt liten. Det planeras inte så mycket och även planer är lite till för att ändras. Projekt påbörjas men stannar upp och byts ut och i det där försöker jag skapa nån form av kontrollerad ordning. Till viss del är det frustrerande och besvärligt men samtidigt vill jag nog hävda att kombinationen är ganska bra. Jag vet inte hur bra det hade blivit om vi varit av samma skrot och korn?
Jag gillar spontaniteten men suckar över att vara den som måste hålla koll på planerna och säga stopp då det blir för mycket, glöms bort eller rusas iväg. Det är väl det jag hade önskat bort kanske; att behöva vara den tråkiga och ständigt snusförnuftiga. På jobbet såväl som hemma vinner nog både jag och andra (väl medvetna om det) på det ganska ofta men stundtals känner jag mig oerhört less på att vara jag.
Det finns en mycket längre text i mitt huvud om just allt det där märkliga som envisas med att finnas i mitt huvud. Att jag minns registreringsskyltar på bilar bättre än jag minns innehållet av ett telefonsamtal förra veckan. Och den ibland väldigt besvärliga förväxlingen mellan att jag behöver veta saker för ett inre lugn med uppfattningen att jag "alltid vill ha rätt". Men det får bli en annan dag det.
(Har ingen på riktigt uppfunnit den inspelningsbara tankeverksamheten än? Jag skulle verkligen behöva nåt som sparade de där funderingarna och formuleringarna jag vid ett senare tillfälle skulle vilja få ner i skriven text på något vis. Uppfinn!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar