OMG it's a selfie!

Och voilá; något så extremt ovanligt som en publicerad selfie!

Till stor del kanske för att jag behöver öva på att acceptera bilder på mig själv (bredvid mitt lilla on-and-off-projekt att faktiskt ha på mig kläder jag tycker är fina utan att fundera alltför mycket över om de "är för mig eller inte", i fråga om kroppstorlek och ålder) men lite också för att demonstrera den nuvarande frånvaron av ögonbryn. Något jag förvisso alltid saknar men som jag brukar gå till en Karin som tar typ 300 spänn för att fixa till på en kvart, men som i gengäld alltid får till dem som jag vill ha dem, något jag absolut inte klarar av på egen hand. Så det är väl dags för det. Helst gärna innan solen tagit för mycket eftersom mina superblonda ögonbryn då har för vana att skifta över i en neongul nyans ni inte sett sedan det tidiga 90-talet...

För att fortsätta på det ytliga temat så antar jag att jag behöver besöka en frisör snart också. Min ursprungliga har fortfarande föräldraledigt så jag är lite velig i vem jag ska ge den äran istället. Dessutom så tycker jag faktiskt att jag har en ganska bra längd just nu. Det får gärna bli längre (har jag kanske bestämt mig för) men som det är just nu så lockar det sig ganska precis som jag vill ha det, och det utan större ansträngning att styra till. Och då pratar jag aningens lite lockigare än på bilden ovan (som är några veckor gammal). Men det behöver väl trimmas till, gissar jag. Nästa löning kanske.

Dan före dan

En av de större fördelarna med att ha fest hemma hos sig är resterna man har kvar i kylen dagen efter. Supersmidigt och i stort sett lika gott som dagen innan. Det har varit en ganska långsam men trivsam söndag hos oss idag. Mycket häng i soffan, lite städ efter gårdagen förstås, men med diskmaskin och flera aktörer var det ganska snart avklarat. Och kvar från gästerna fanns det här:

Jag har världens finaste vänner! Att de alla så tveklöst tror och hejar på mig nu i mitt byte av jobb gör att jag känner mig förvånansvärt trygg inför första dagen imorgon. Märkligt nog. Jag vet att jag går på lite om allt det här, men bytet betyder faktiskt oerhört mycket för mig. Jag är väldigt glad att jag gjorde det nu, några år till och jag tror att all tro på att jag skulle kunna klara av något annat skulle varit som bortblåst hos mig själv, för självförtroendet vad gäller jobbutveckling har verkligen dalat för mig den sista tiden. Jag tror att det gärna blir så när det inte längre finns några utmaningar kvar; jag nådde en punkt då jag kände att inget hände, att jag inte kunde bli bättre eller lära mig mera där jag var. Det blev mer ett ekorrhjul än en väg framåt. Även om det är läskigt så drivs jag av utmaningar, det är något jag behöver för att känna tillfredsställelse. Och jag tror att det är väldigt nyttigt och bra att byta jobb eller åtminstone arbetsplats med lite jämna mellanrum. Det är så lätt att bli låst i sitt eget synsätt.

Därmed inte sagt att jag inte känner av nerverna inför morgondagen. Framför allt undrar jag hur jag ska orka stiga upp tidigt, börja klockan sju (!!!) och lyckas vara pigg hela dagen, jag som vanligtvis går hem och sover vid den tiden. Det blir den första utmaningen!

Vad är jag värd?

Men lönesamtal idag alltså. Jag har faktiskt bara varit på ett enda sådant förut så jag har ingen direkt koll på hur det går till eller vad som egentligen väntas av mig. Men jag har läst på lönekriterierna och funderat över var jag själv skulle placera mig, även om jag har svårt att tänka utifrån mina egna fördelar. Det är så mycket lättare att vara självkritisk. Förbättras kan man ju alltid men vad gör jag bra?

Jag har dock fått ner några noteringar så får jag väl se hur det hela går till sen. Ska bli lite spännande. Och läskigt.

I-landsproblem

Till helgen är jag medbjuden på bröllop med M vilket ska bli jättetrevligt. Visst, jag skrämmer alltid upp mig lite innan, mest eftersom jag just vid såna tillfällen inte kan ha full kontroll över hur det kommer att bli. Jag känner antagligen inte så många där, vet inte om det är bordsplacering så att jag hamnar med människor jag inte känner osv. Jag är lite besvärlig på det viset, men har så smått börjat lära mig att utmana det och ta mig igenom det. För några år sedan hade jag nog inte gått alls.

Men nu börjar det alltså närma sig och jag har fortfarande inte ens börjat kolla efter nåt att ha på mig. Jag skulle verkligen behöva en klänning men jag vet ju hur klädjakter brukar sluta för min del. Så ju längre veckan går desto mer nojjig kommer jag att bli. Jag hade tänkt lägga helgen som var på det, men det hindrades ju dessvärre av min trevliga förkylning. Som tidigast kommer jag att kunna ge mig ut på jakt på onsdag eftermiddag.

Jag önskar så att jag hade en "personal shopper" i bekantskapskretsen. Alt ett bättre självförtroende och en snyggare kropp. Fast det känns lättare att uppnå det där allra första...

Träningstankar

Spenderade en stund på jobbet inatt med att kolla in de alternativ som finns på träningskort, delvis sponsrat av kommunen. För första året har vi fått en jämlik friskvårdspolicy i hela kommunen, vare sig du är tjänsteman, vårdarbetare osv. Tidigare var det otroligt ojämt; beroende på vilken enhet du jobbade på fick du betala olika mycket för ett träningskort och på vissa ställen, som på min arbetsplats, fanns inget sådant alls. Istället gjordes konstiga punktinsatser som nån enstaka bowlingkväll per år, en leasad massagestol i kulverten i källaren (verkligen bra uttänkt för nattpersonalen...) eller rent regelvidriga saker som att betala jultallriken vi får med friskvårdspengarna. Nu är det då över, vilket är väldigt bra. Alla har fått samma erbjudande.

I vart fall har jag varit sugen på att börja träna av flera skäl ända sedan erbjudandena kom ut. Men det tar emot så pass. Dels känns det mindre lockande att börja själv. Men Anna föredrar IKSU som inte finns med i upphandlingen och som jag därför inte har råd att träna på och Mattias (som också uttalat en önskan om att träna) verkar mer sugen på att återuppta kampsportandet han gjorde som "yngre".
Den andra anledningen, inte att förglömma, är såklart att jag väl aldrig känner mig så fet och osnygg som på ett ställe där majoriteten är vältränade (åtminstone hyfsat) och snygga. Nästan lite som att det blandas ut med nåt liknande den känslan jag brukade ha inför gymnastiken som barn (då jag istället var liten och ranglig och inte uppskattade att få 10 handbollar kastade mot mig i redskapsförrådet, eller misslyckades att ta mig upp på höga plintar).

Så ja, lite skräckblandat, men det känns som att det är dags ändå. Signar man upp sig på ett kort håller det hela året, vilket innebär att det borde vara exemplariskt att göra en testperiod nu. Sista dag att säga upp kortet så att det inte fortsätter efter nyår är den sista november, vilket ger en dryg månad att testträna på. Kanske jag skulle göra ett litet studiebesök på Umeå Sport och Motion (USM) till veckan? Det verkade ju vara ett ganska bra, inte superytligt ställe. Mm, vi får se.

Sara grubblar högt

Grubblardag idag. Det bara kom sådär. Tror att jag oroar mig alldeles för mycket för alldeles för många saker. Inte så att det är opåkallad oro men det hjälper ju inte att oroa sig heller. Det stora bekymret är såklart det ekonomiska och det måste jag göra något drastiskt åt snart. Sen jag tvingades ner i tjänst (dvs mina stående extranätter togs bort i och med en pensionsavgång) så har den oron ständigt ökat. Man ska ju ha rätt till mer tjänst om man vill, men jag tycker att jag framfört det länge till min förra chef utan att något hänt. Exakt hur denna framställan ska göras verkar lite oklart. Jag får försöka med den nya chefen istället kanske.

Det tar också såklart emot att jobba mer med något som man inte längre trivs med och det hade varit roligare att få jobba mer med något helt annat, men det ser som sagt lite märkt ut. Självförtroendet yrkes- och kompetensmässigt är ganska mycket i botten dessutom så det känns mer som att det enda jag kan är det jag gör idag. Nånstans vet jag att det inte är sant, men det försvårar ändå sökandet en hel del.

Hade jag dessutom varit två, i bemärkelsen levt med en annan person med egen inkomst (som med största sannorlikhet hade varit betydligt större) så hade problemen varit väldigt mycket mindre. Det vet jag och det retar mig. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar får det att gå runt. Rent psykiskt måste det vara tyngre att ha ansvar för fler än sig själv när det är skralt. Jag är ju bara jag trots allt.

Den stora förbättringen sedan maktskiftet lyser alltså med sin frånvaro i min ekonomi. Men det kanske kommer?