Och katterna ser ut som att de är redo att ringa störningsjouren

Ok, jag steg inte upp så tidigt. Gosade till mig i sängen istället och steg upp kanske halv fem? Men strunt samma, jag orkar inte känna mig lat och dålig för att jag sover just idag.

Sitter på speldatorn och har kopplat den andra till stereon och spotify-musik strömmar ur högtalarna. Mattias jobbar sent idag tydligen så jag passar på att smågreja lite och toksjunga i lägenheten när ingen hör. Väldigt skönt, lite som terapi. Ganska blandad musik för dagen men nu en stund har det kanske varit lite smäktande. Nyss Anna Ternheims underbara cover på Broder Daniels "Shoreline", som jag aldrig ledsnar på. Nu är det en av Oasis (de gamla 94-gudarna) absolut bästa låtar; "Stop crying your heart out". Underbart! Det hade varit lite koolt att se dem i Stockholm när de kommer, men vem har råd? Får drömma mig tillbaka till när jag såg dem i Globen-annexet -96 eller när det nu var. Magiskt.

Men, för att dela med mig av min sinnestämning får ni titta på en bra video-version av ovan nämnda Ternheim-låt. Håll till godo.

"Jag är den enda sanna rösten i ett hav av lögner"

Ikväll har Broder Daniel sin absolut sista spelning som dessutom är en minneskonsert av Anders Götberg, gitarristen som tog livet av sig tidigare i år. Jag hade så gärna velat vara där. Som Marcus Birro beskriver det i expressen; "En likvaka för 90-talet". Så sant. Känns som en likvaka för hela mitt festival- och konsertfyllda tonårsliv.

Som jag sa på väg hem från Trästocksfestivalen för några veckor sedan: "Det är en väldig skillnad på att trängas längst fram vid kravallstaketet, att 'sjunga med' högljutt och hoppa sig svettig mot att som vuxen stå nykter på bekvämt avstånd och kontrollerat gunga och smågnola med i musiken och gå hem när det blir kallt."

Tragik och musikminnen

Ser att nyheten om Anders Göthbergs död nått kvällstidningarna. Jag kom över nyheten i torsdags kväll/natt och det gav upphov till en massa gamla musikminnen och lite sorg i hjärtat. Anders var gitarrist i Broder Daniel, ett band som jag och Mia följde från starten. Nej, vi var inte bland miniatyr-Henrik-kidsen med stjärnor på kinderna (inte så ofta iaf...), men vi såg dem hur många gånger som helt live, var på festivaler där de var (minns du Emmaboda, Mia?) osv. Det finns signerade grejer, trumpinnar och "souvenirer" från möten osv i min "toktidslåda" som jag har kvar på vinden i Ratan, tror jag. Det kom och gick lite folk i det bandet, bland annat var ju Håkan Hellström med från början och kom och gick lite före sitt stora genombrott. Men Anders var från början.

Ja, tragiskt är det i vart fall. Tragiskt för hans lilla familj. Bra att BD agerar för fansen och försöker motverka att Anders självmord blir en hyllad sak som man kan ta efter. Fansen är ju till viss del fortfarande lite speciell. Fast jag undrar verkligen om det är samma speciella skara som när det började. Antagligen är det nya, de som numera tom har en etikett; emo-kidsen.