Downton rerun

Förra helgen började jag se om Downton Abby (2010), något jag fortsatt med under veckan och idag. Det ger mig en märkligt bra känsla, av någon anledning. Kanske för att det är välbekant, jag vet inte. För en massa elände är det ju i den men också en massa fint. Och familj, som grundfundament i allt. Jag tror att det kan vara det.

Och trots att jag aldrig varit en påhejare av klassåtskillnader så älskar jag dynamiken mellan "downstairs" och "upstairs". En kanske väl artig men ändå fungerande dynamik, som jag förstås förstår inte alls behövde vara så respektfull i verkligheten. Men kläderna, de väna karaktärerna och det långsamma tempot är precis vad jag behöver mysa in mig i just nu. Det och en kopp te är lite som balsam för själen just nu.

Och jag har fortfarande en önskan om att besöka Highclare Castle, slottet som står som fasad för hela serien, och som också har en historia lik den i serien. Jag kan som inte förstå hur man levde i såna hus, trots serien, så jag skulle mer än gärna vilja besöka det själv. Jag när en liten dröm att få åka till Storbritannien när jag fyller jämnt om ett par år, spendera tid där till att åka runt och besöka platser jag bara sett på tv förut. Jag har en romantisk bild av hela landet, det är så sant, men hur verkligheten än är så bara måste jag dit någon gång. Till London också förstås, men det är inte det som lockar mest alls. Landsbygden desto mer, och de mindre städerna. Vi får väl se hur det blir, det är (som tur är) ett tag kvar dit. Jag har dock förvarnat M om att jag gärna ser att han hittar ett alternativt ressätt till en hemsk flygresa dit...

Och ja, det får gärna komma en ny brittisk serie snart som kan verka som substitut för Downton Abbey, om det ens är möjligt.

Sara tänker brittisk romantik

De visar Pride and Prejudice på tv:n. Den är bra, Kiera Knightley gör som vanligt en väldigt bra roll. Men trots allt går det inte upp mot serien från -95. Inte så att filmen är dålig på nåt sätt, men serien är bättre bara. Känns mer genuin och så mycket mer brittisk. Jag har den på dvd, den är nästan 5,5 timmar lång. Fem timmar låter säkert plågsamt för de som inte gillar såna filmer, men i det här fallet är det fem timmar njutning. Det var det -95 och det håller fortfarande. Och jag är långt ifrån ett ohämmat fan av "kostymdramer" annars. Lånade ut den till en arbetskamrat nyligen som också var lyrisk när hon lämnade tillbaka den.

Det är lite vinter med långa kostymdramer (böjs?). Att sitta under filten i soffan och se plågsamt utdragna kärleksmissförstånd och idogt trånande på avstånd. Det känns lite vinter. Kanske skulle sondera terrängen där lite. Och ta fram de gamla Shakespeare-dramatiseringarna igen. Där Much Ado About Nothing (med Keanu reeves i en ganska tidig roll) är en av storfavoriterna, men även Hamlet (med orginalmanus) är underbar om man är på rätt humör. Kenneth Branagh är klart bäst på det området (hur han är som brittisk Wallander vet jag inte). Ikväll visas, på tal om Shakespeare (fast i en mer fiktiv variant), en av mina absoluta filmfavoriter Shakespeare in Love på kanal 5 kl 21. Tips om ni inte sett den.

Ska man läsa Shakespeare på svenska krävs dock att man hittar rätt översättare. Jag köpte på mig en hel del gamla varianter på antikvariat när jag pluggade (jag var i allmänhet en flitig besökare på antikvariatet i Wadköping i Örebro) och märkte att översättningen verkligen var A och O vad gällde de svenska varianterna. Borde kanske skaffa mig några på ursprungsspråket också. Men med rätt översättning är de en fröjd för sinnet att läsa.

Hm. Se där. Den "romantiska" delen av Sara blottas.

This is England?

Har precis sett reprisen av Parkinson, den kanske bästa talkshowen jag vet, egentligen. Visst, den är ganska gubbig, men jag gillar det brittiska, det lugna och stillsamma och att samtalen inte känns så spektakulärt inriktade. Ofta djupa samtalsämnen, vilket tilltalar mig. Anledningen till att jag inte ville missa dagens repris var de stora personerna som var med. Ewan McGregor och giganten (i mina ögon) Kenneth Branagh, vilka faktiskt påminner en hel del om varandra, insåg jag. Mycket intressant iaf. Och ja, jag hade gift mig med either one of them, hehe.

Jag vet inte varför, men det "brittiska" tilltalar mig ofta, trots att jag aldrig varit där. Jag skulle verkligen vilja resa runt hela de brittiska öarna, och jag tror att skulle gilla det. Jag ser mig nästan ännu mer som bosatt på den brittiska landsbygden än den svenska kanske. Men då har jag som sagt inte varit där, och kanske har en romatiserad tv-skapad bild av landet. Visst, mycket är skit där som i alla andra länder, bara den hysteriska övervakningen som sker i London gör att man får rysningar och deras lillebrorskomplex till USA som världspolis är såklart inget som tilltalar mig. Men ja, jag skulle ändå vilja fara dit och skaffa mig en egen uppfattning.