Snart blir det träningskläder på igen

Nån träning har det ju dock inte blivit idag som tänkt. Inte så att jag är slö (faktiskt) utan mer att jag fortfarande känner mig halvseg och snörvlig och inte vill riskera något genom att börja för tidigt. Jag måste verkligen hålla mig frisk nu framöver. Jag vill inte veta vad min sjukperiod har kostat mig i lön. Snarare borde jag försöka snika åt mig lite extra jobbnätter kanske. Får se på det.

Men kanske att det kan bli en kort gymsväng imorgon om allt känns bra.

Med lypsyl i halva ansiktet svider det nästan inte alls...

Statusuppdatering vad gäller hälsan; gårdagen var hysteriskt konstig och tung. Kände mig aldrig riktigt med. Det är sällan jag blir så febrig och imponerande att hjärnan fortsätter vara rastlös och inte bara kapitulerar till att vilja ligga stilla utan intryck.

Idag har det varit lite bättre även om det inte är bra. Förkylningen sitter i men jag har inte varit så febrig. Nu ikväll är det nog lite sämre med det, men så brukar det ju vara. Jag är verkligen sexigheten själv med spruckna läppar, röd näsa, blekt ansikte, smutsigt hår osv. Ni vet, influensastilen. Very sexy.

Förkylningen innebär för tillfället två bekymmer; 1) jag kan inte få behandling mot min onda rygg och nacke så länge jag är sjuk, och 2) jag är inbokad på utbildning av journalsystemet på jobbet imorgon eftermiddag några timmar. Frågan är om jag pallar och frågan är hur många jag smittar ner om jag far. Samtidigt känner jag mig redan halvbesvärlig som varit hemma fyra nätter från jobbet. Kan jag med att ringa chefen imorgon och be om ett nytt datum? Hm...

Tänkte inte på det...

"Men du ska jobba inatt?" frågade M när jag fick tag på honom. "Jo, alltså jobba måste jag ju", tyckte jag. Men det kanske jag inte alls måste. Jag kanske visst borde vila ryggen istället för att plåga iväg mig till jobbet där ryggen nästan är det främsta arbetsredskapet.

Jag vet inte varför, men det känns så konstigt att vara hemma för ryggont. Det är ju ingen sjukdom liksom. Jag kan ju vara bland folk, smittar inte och har ingen feber. Alltså jobbar man. Eller? Kanske inte ändå.

Riktigt blä-läge

Sicket segt elände. Sitter ihopkrupen i soffan, väl påpälsad men fryser och andas tungt som en jagvetintevad. Jag trodde jag höll på att bli bättre men när jag vaknade igår eftermiddag var jag inget pigg alls. Men det kändes sent att sjukanmäla sig och jag tänkte att det nog skulle ge med sig.

Och det gick skapligt, så länge jag kunde hålla igång och inte känna efter. Men huvudet var inte alls med och det kändes som att jag fick tänka allt jag skulle göra två gånger. Och när det väl blev läge att sitta en stund kändes det som att kroppen höll på att gå sönder. Jag fick jätteont i bröstkorgen, huvudet dunkade och hjärtat slog som en galning. Så när jag tänkte att de mest stressiga situationerna passerats så lämnade jag helt enkelt min extrahjälp som jag haft de här nätterna (pga det stökiga läget på min avd just nu) ensam och for hem strax före fyra inatt. Jätteirriterad. Både för att jag alls for till jobbet men även för att jag gav upp.

Nu har jag sovit lite, men är alltså fortfarande sjuk. Känner mig febrig, emlig och självömkande och vill helst bara att nån ska ta hand om mig lite. Nåt jobb blir det inte inatt iaf. De får klara sig utan mig.

Beslutsångest

Idag mår jag bra. Eller gör jag det? Typ så har tankarna rullat runt sen jag öppnade ögonen för ett par timmar sen. Problemet är att jag måste bestämma mig för hur det kommer att kännas fram mot kvällen (!) ganska snart om jag ska ge den som måste ringa vikarie för mig en ärlig chans att hitta någon. Men jag vet ju inte riktigt.

I onsdags mådde jag illa. Igår hade jag ont i kroppen och kände mig febrig. Idag snörvlar och nyser jag en del, men mår i övrigt rätt hyfsat. Det hela känns märkligt. Men jag kanske borde fara på jobbet, det känns ju som att det funkar just nu iaf?

Jag slits mellan att inte vilja fara OM jag nu skulle bära på nåt skräp, alt känna mig som skräp vid 22-tiden ikväll, och att det kostar mig nästan en tusenlapp av jullönen att vara hemma en natt "för säkerhets skull". Hur vet man råd?

Ofriskförklarad

Dum dag det här. Jag är inte alls nöjd. For in till stan redan på eftermiddagen eftersom M behövde köpa en ny switch till grannen och så ville jag hinna få ordning lite grejer hemma före jobbet. Till en början var allt bra, vi var en kortis på Jula. Jag kände mig lite trött men inte så farligt. Sen när vi går från bilen till Clas Olsson blir jag plötsligt superyr, knäna skakade, händerna skakade och jag lovar att det svartnade för ögonen. Jag höll i M för att inte trilla omkull. Han tyckte direkt när vi kom tillbaka till bilen att jag skulle ringa jobbet. Jag protesterade och förklarade att det bara sätter andra i dålig sits och att det inte kändes bra. Klockan var ju redan halv sex. Vi bråkade nästan rent av en kort stund. Efter en stunds Sara-sur-tystnad sa han:

-Är det inte ett grundkrav på ditt jobb att de anställda ska orka gå korta sträckor utan att svimma?

Så jag plockade fram mobilen och sjukanmälde mig men hörde som väntat att det inte direkt jublades i andra änden av luren. Känns inte alls kul. Nu ligger jag åter i sängen iaf. Och morrar lite.

Glassen kom väl till pass

Gick en trappa ner efter ett glas juice och lite glass. Väl uppe igen är jag genomsvett och hjärtat rusar. Tror att det var ett korrekt beslut att stanna hemma...

Jag har ingen lust att vara sjuk!

Sjuk!

Usch jag är sjuk. Inte dödssjuk men tillräckligt för att det blev för jobbigt på jobbet inatt. Kände mig väldigt vissen, näsan rann så fort jag ansträngde mig (och hur mysigt är det när man jobbar så nära människor?) och kroppen var alldeles slut fram på morgonen. Eftersom att jag vet att det nästan inte finns vikarier för tillfället (ord personal är tom ombedda att jobba dubbla pass här och var) så var jag förutseende och sjukanmälde mig direkt på plats innan jag for hem.

Som vanligt ger det mig oerhört dåligt samvete att vara hemma. Jag vet inte varför. Det känns som att jag lämnar andra i sticket. För att vara extra hjälpsam lämnade jag tom namn och nummer på en trolig vikarie som skulle kunna gå in.

Hösttendenser

Jag är plötsligt extremt hungrig och ångrar lite att jag släppte iväg Mattias som var på besök, utan att be honom handla först. Men då, för tio minuter sen, var jag ju inte hungrig. Eller så glömde jag bara i vanlig ordning att känna efter, för nu mullrar magen som en galen. Och Mattias har min bil (eftersom kamremmen på hans bestämde sig för att gå av dagen innan han hade tid på verkstan för byte, maximalt och hysteriskt dyrt oflyt) och cykeln bor fortfarande i Ratan så det som återstår är antingen grym fantasi med det som finns i skåpen, eller en promenad till ica. Hm.

Jag är på bättringsvägen, mår faktiskt ganska hyfsat. Men det blir inget jobb inatt heller. Jag vet inte om jag riktigt orkar med full fart nattetid än. Som sagt är det svårt att gissa sig till hur det blir. En lugn natt fixar jag nog, men blir det stökigt är det mer tveksamt. Jag följde med Anna på en promenad längs med älven igår kväll och hela tiden hade jag nåt slags obehagligt tryck över bröstkorgen, som sa mig att helt bra är jag då inte. Och jag var ganska slut när jag kom hem. Trots att vi spenderade en hel del tid på en parkbänk, där vi spanade på alla flyttande gäss (så vackra!) och pratade strunt om livet. Det var en väldigt vacker kväll, mycket höst i luften. Så snart solen gick ner blev det genast väldigt mycket kallare.

Mmm, jag gillar hösten mycket. Jag gillar att klä på mig, de kyliga kvällarna med de vackra tokröda solnedgångarna och alla vackra färger på träden. Och att inte behöva överaktivera sig; att det är okej att sitta inne framför en bra film, dricka te och tända ljus. Det är Sara till 100%, promise. Hade det varit i ett mysigt hus på landet med trägolv och öppen spis också så hade lyckan varit total. Men man kan inte få allt, eller vad man säger.

Hur sjuk är för sjuk för att vara frisk?

Jag tycker alltid att det är så svårt att avgöra när jag är frisk nog att gå till jobbet. Jag hade nog tänkt gå ikväll, men blev sen tveksam. Jag var skaplig på dagen igår, men som bekant blir det alltid värre under kvällar och nätter, och det är då jag ska vara på topp egentligen. Och idag känner jag mig plötsligt inte alls lika pigg som igår så det är skitsvårt att gissa hur jag mår kl 21 ikväll, men samtidigt måste jobbet få tid på sig att få ut nån annan. Jag bestämde mig till sist för att det nog kan vara bra att vara säker, så även om det svider i lönekuvertet så blir jag hemma inatt också.

Jag tror att jag ändå ska försöka ge mig på en kortare promenad idag. Bara en liten sväng för att få lite friskluft. Jag känner mig helt instängd här. Men om jag klär mig bra ska det nog funka.

Mera jobbgnäll..

För att fortsätta gnälla så kan jag ju nämna två saker till som det småpratas om på min arbetsplats om nätterna. Det första är det orättvisa i att ob-tillägget är samma för oss som jobbar natt på helgen som de som jobbar dag. Av någon anledning är det mer obekvämt att jobba nätter än dagar i veckorna, men inte på helgen. What's that all about?

Det andra är att vi mer eller mindre inväntar första utbrottet av vinterkräksjukan. En stilla förhoppning om att det inte ska ske dagarna före jul som förra året, vilket innebar att i stort sett hela min avdelnings anställda (och deras familjer) låg hemma och spydde hela julen. Jag jobbade helgen före, då det första sjukdomsfallet inträffade och "lyckades" därför bli sjuk redan på måndagen.
Samtidigt bävar vi alla såklart inför detta. Ingen extra personal sätts in (förrän det blir riktigt kris och personalen i det närmaste strejkar). Att ensam vara ansvarig för 12 (förra året var alla utom en sjuk på min avdelning) kräkande, diarréande, kraftigt förvirrade och i en del fall aggressiva pensionärer flera nätter i sträck är ingen picknick, tro mig. Och blir man då dessutom sjuk själv av detta får man betala med en karensdag och sjuklön som tack för hjälpen...

Samtidigt som vårdanställda diskuterar detta, berättas det i lokalmedia att kommunen väntas redovisa ett budgetöverskott, som moderaterna vill använda till att sänka skatten i kommunen. Eh..hallå? Kanske vi skulle lägga dessa pengar på de vårdanställda som fått ta den absolut största smällen av de besparingar som gjorts den senaste tiden i kommunen? Höj lönerna, ge oss riktig friskvård, ge oss lite uppskattning som känns riktig och gör att det känns meningsfullt att hela tiden ge så mycket av sig själv på jobbet igen.

Till sommaren väntas ett flertal pensionsavgångar hos oss. Jag har svårt att se att det kommer att bli rusning till de tjänsterna... Och så kommer det att fortsätta om inget görs för att höja statusen på yrket. Av de tre nattjänsterna som finns på min avdelning har jag varit där längst. Under mina dryga tre år har inte mindre än 7 personer funnits på de andra två platserna. Det talar sitt tydliga språk i hur det kommer att bli framöver, tycker jag.