Ofriskförklarad

Dum dag det här. Jag är inte alls nöjd. For in till stan redan på eftermiddagen eftersom M behövde köpa en ny switch till grannen och så ville jag hinna få ordning lite grejer hemma före jobbet. Till en början var allt bra, vi var en kortis på Jula. Jag kände mig lite trött men inte så farligt. Sen när vi går från bilen till Clas Olsson blir jag plötsligt superyr, knäna skakade, händerna skakade och jag lovar att det svartnade för ögonen. Jag höll i M för att inte trilla omkull. Han tyckte direkt när vi kom tillbaka till bilen att jag skulle ringa jobbet. Jag protesterade och förklarade att det bara sätter andra i dålig sits och att det inte kändes bra. Klockan var ju redan halv sex. Vi bråkade nästan rent av en kort stund. Efter en stunds Sara-sur-tystnad sa han:

-Är det inte ett grundkrav på ditt jobb att de anställda ska orka gå korta sträckor utan att svimma?

Så jag plockade fram mobilen och sjukanmälde mig men hörde som väntat att det inte direkt jublades i andra änden av luren. Känns inte alls kul. Nu ligger jag åter i sängen iaf. Och morrar lite.

Tacksam ska man va

Jag börjar bli riktigt jä-a less på att vara tacksam hela tiden. Men så ska det visst vara. Ja, jag har fått veta min "löneökning" och ja, jag ska vara tacksam att jag fick något alls, typ och inte minst att jag faktiskt har jobb. Så jag är tacksam, så jä-a tacksam. Ifall någon undrade.

"Naken, blästrad och skitsur"

Jag är trött, less och sur! Det sken nog igenom redan i gårdagens blogginlägg att mitt humör inte är på topp, men idag är det än värre. Vet inte riktigt vad det egentligen grundar sig i, men till viss del känns det som att jag har fog i att vara lite sur. Datorn håller på att pajja ihop, bara en sån sak kan vara skäl att vara sur. Kernel panic både igår och idag med följden att nätverkskortet inte fungerade ett tag båda gångerna. Vet inte riktigt vad som är problemet, men har tolkat det som ganska allvarligt iaf. Har inte direkt råd med en ny. Jag måste börja (alldeles försent) spara pengar så att jag har råd att ta min semester i juni som planerat. Utan ob-tillägget består nämligen inte mycket i lönekuvertet, och det utgår ju som bekant mestadels under semestern varpå jag blir allmänt fattig sen. Och CSN m.fl. vill ha pengar oavsett hur fattig jag är.

Fast egentligen är jag nog mest sur på mig själv. Jag är lite dum och naiv som återkommande tror att allt ska bli bra.

Idag har jag varit i Umeå inte mindre än två gånger. Skjutsade Mattias till jobbet i morse eftersom vi skulle ha fi-möte under eftermiddagen och jag då behövde bilen. Nu blev mötet inställt så istället fick jag hämta Mattias på jobbet och sen åka till hans föräldrar. De har köpt en platt HD-TV som de inte förstår hur den fungerar riktigt. Jag tror by the way att en definition av pensionärer kan vara att man har kvar klisterlapparna av plastfilm som sitter frampå TV:n som nån typ av reklam för vad TV:n har för funktioner... (Förutom den kanske mest självklara att man inte har några apparater med fungerande högtalare hemma då man haft sönder i stort sett alla dessa, trots att man inte alls har något problem med hörseln.)