Konsumentproblem

Mattias kom från jobbet ikväll, instormande med mobilen mot örat, uppenbart upprörd över något. Han vandrade från rum till rum (alla två plus köket) och pratade högljutt om att någon blivit lurad, hur kunde de vara så dumma och att de minsann borde göra det och det. Länge sen jag såg honom så upprörd.

Hans föräldrar har köpt en gps som uppenbarligen inte funkar som den ska. Han var dit i helgen för att hjälpa dem men när det inte gick sa han att de skulle ta den tillbaka. Det skulle de göra idag men fick veta av säljaren att det inte gick förrän de gett dem fyra chanser att laga den. Mattias pappa var tveksam men säljaren sa sig vara "certifierad på konsumentköplagen" (vad nu det innebär?) och hade koll på rättigheterna, sa han. Så de gick med på att skicka gps:en utomlands nånstans på lagning. Något som de som kunder dessutom får betala frakt och annat för. Helt galet. Mattias var arg på att de gick med på det (även om han förstår varför såklart) men kanske framför allt på att det finns affärer som faktiskt gör så mot sina kunder.

Men ja, vad ska man säga. Jag kan förstå dem. Mattias pappa är 70 år och har börjat känna att han inte hänger med i all teknikutveckling (även om han faktiskt gör det till mer än han tror egentligen). Han är inte godtrogen, men han tror ändå människor om gott, även säljare. Han vill vara trevlig, helt enkelt. När någon då pratar om internetuppdateringar och annat så tappar han kollen och går med på det som sägs. För internet tillhör det teknikområde som han inte intresserat sig för. Men man ska väl inte behöva kunna både teknik och konsumentköplagen för att handla prylar på ett riktigt sätt?

Pensionsdebatten

Det här förvånar inte mig alls. Det hade dock varit intressant att se hur svaren sprider sig över åldrarna. På mitt jobb har ganska många gått i pension de senaste åren. Det är en stor del av arbetskraften inom den kommunala omsorgen som ska bytas ut. Det som varit påtagligt har varit just det att, så vitt jag vet, har ingen arbetat ända till 65 års ålder. De flesta har gått vid 62-63 år.

Det har verkligen inte handlat om lathet, utan snarare om att man inte orkar, att kroppen är trött och slut, och inte sällan har det funnits en nedsättning i sysselsättningsgrad redan före pensioneringen av hälsoskäl. Och det förvånar inte. Det är slitigare än man kanske tänker sig att jobba inom omsorgen, kanske speciellt med de patienter vi möter, men generellt sett sliter det på kroppen med lyft, slitningar i armar, konstiga vridningar, stress osv osv oavsett hur mycket lyftteknik etc som lärs ut.

På mitt jobb har det snarare verkat som att det är ekonomin som styr när man faktiskt går i pension. Inte minst är det beroende av om man har någon respektive hemma och av vad denne make (oftast är det ju kvinnor det handlar om) har för inkomst. För sällan låter det som att kvinnorna räknar med att klara sig på sin egen pension. Detta trots att de kanske gett 40 år av sitt arbetsverksamma liv åt samma arbetstagare, men där deras slutlön bara är några få tusenlappar mer än de som börjar idag. Trots det väljer de att gå i pension om det är möjligt, för att som de själva säger, få möjlighet att ha ett kvalitativt liv ägnat åt dem själva i några år innan ålderskrämporna begränsar dem för mycket.

Det som har förvånat mig i den politiska debatten är att man hela tiden talat om att så många vill arbeta längre än till 65 års ålder och att vi måste göra det möjligt. Det har ibland låtit som att vi tvingar merparten av alla 65-åringar att sluta arbeta efter födelsedagen. Skulle man titta på könsfördelningen och fördelningen av arbetssektor bland de som vill fortsätta tror jag att vi skulle se en skillnad, men det är bara en gissning från min sida.

Som en numera pensionerad kollega sa om sin man som fått gå i pension då hans företag skulle dra ner antalet arbetstagare: "Klart att han vill och orkar fortsätta. Han har ju suttit på kontor i 40 år, har väldigt bra betalt, privat sjukförsäkring via jobbet och många reseförmåner." Riktigt så ser det ju inte ut för vårdpersonalen inom den offentliga sektorn...

Fast forward; helg

Oj vad slutet av veckan rann iväg. Som alltid när jag är ledig. Fredagen tror jag att jag mest sov faktiskt, och träffade min mamma för första gången sedan hon flyttade iväg hastigt före jul. Väldigt kort och smått olustigt. Sen sov jag nog vidare mest...

Vaknade tidigt igår men låg kvar länge i sängen. Har ännu inte läst ut Annika Lantz bok (yes, jag är en slow reader, erkänner) så den låg jag och förkovrade mig i en stund. Sen var vi på kalas, vi tror att det var ett 30-årskalas, eller snarare en form av öppet hus var det. För Mattias vän Jon i hans och hans lilla familj (Emma och Silas) alldeles nybyggda fina lägenhet på Mariehem. Trivsamt.
På vägen hem åkte vi förbi Mattias föräldrar och snålåt lite så här i slutet av månaden. De verkade bli väldigt glada för lite sällskap där ute i bushen, och vi hade trevligt. De har ju båda gått i pension men Mattias mamma har blivit ombedd att göra små gästspel som gästföreläsare (hon är dietist) på kostvetenskap, de har visst haft svårt att fylla hennes plats. Hon verkade lite nervös för att delvis gå tillbaka ett steg, men samtidigt glad för att hon var behövd, tror jag.

Annars har jag mest försökt (utan resultat eg) hjälpa Mattias med hans inlämningsuppgifter i den kursen han går. Det är en del räkneuppgifter och det får jag säga att tio år (minst) var mer än nog för att jag skulle glömma allt vad logaritmer heter... Han har lite halvt desperat åkt hem till sina föräldrar ikväll för att se om pappa ingenjör hjälpa till. Lät dock inte så när han ringde hem nyss.

Lite städning har det blivit med, och matlagning och en del wow-spel (som det sammantaget blir alldeles för lite av numera!). Har ingen lust med att det är måndag imorgon och jag måste till jobbet. Jag har ända sedan i torsdags gått med ganska jobbig ryggvärk. På vänster sida, som gärna sprider sig uppåt mot nacken om som slutar i huvudvärk. Gott. Det går bra när jag inte sitter för länge, ligger i sängen eller vrider mig. Eller ja, egentligen har jag bara varit hyfsat värkfri när jag suttit i bilen av nån konstig anledning. Men, jag har inte råd att vara hemma från jobbet så det är väl bara att ignorera.

"Naken, blästrad och skitsur"

Jag är trött, less och sur! Det sken nog igenom redan i gårdagens blogginlägg att mitt humör inte är på topp, men idag är det än värre. Vet inte riktigt vad det egentligen grundar sig i, men till viss del känns det som att jag har fog i att vara lite sur. Datorn håller på att pajja ihop, bara en sån sak kan vara skäl att vara sur. Kernel panic både igår och idag med följden att nätverkskortet inte fungerade ett tag båda gångerna. Vet inte riktigt vad som är problemet, men har tolkat det som ganska allvarligt iaf. Har inte direkt råd med en ny. Jag måste börja (alldeles försent) spara pengar så att jag har råd att ta min semester i juni som planerat. Utan ob-tillägget består nämligen inte mycket i lönekuvertet, och det utgår ju som bekant mestadels under semestern varpå jag blir allmänt fattig sen. Och CSN m.fl. vill ha pengar oavsett hur fattig jag är.

Fast egentligen är jag nog mest sur på mig själv. Jag är lite dum och naiv som återkommande tror att allt ska bli bra.

Idag har jag varit i Umeå inte mindre än två gånger. Skjutsade Mattias till jobbet i morse eftersom vi skulle ha fi-möte under eftermiddagen och jag då behövde bilen. Nu blev mötet inställt så istället fick jag hämta Mattias på jobbet och sen åka till hans föräldrar. De har köpt en platt HD-TV som de inte förstår hur den fungerar riktigt. Jag tror by the way att en definition av pensionärer kan vara att man har kvar klisterlapparna av plastfilm som sitter frampå TV:n som nån typ av reklam för vad TV:n har för funktioner... (Förutom den kanske mest självklara att man inte har några apparater med fungerande högtalare hemma då man haft sönder i stort sett alla dessa, trots att man inte alls har något problem med hörseln.)