Det här förvånar inte mig alls. Det hade dock varit intressant att se hur svaren sprider sig över åldrarna. På mitt jobb har ganska många gått i pension de senaste åren. Det är en stor del av arbetskraften inom den kommunala omsorgen som ska bytas ut. Det som varit påtagligt har varit just det att, så vitt jag vet, har ingen arbetat ända till 65 års ålder. De flesta har gått vid 62-63 år.
Det har verkligen inte handlat om lathet, utan snarare om att man inte orkar, att kroppen är trött och slut, och inte sällan har det funnits en nedsättning i sysselsättningsgrad redan före pensioneringen av hälsoskäl. Och det förvånar inte. Det är slitigare än man kanske tänker sig att jobba inom omsorgen, kanske speciellt med de patienter vi möter, men generellt sett sliter det på kroppen med lyft, slitningar i armar, konstiga vridningar, stress osv osv oavsett hur mycket lyftteknik etc som lärs ut.
På mitt jobb har det snarare verkat som att det är ekonomin som styr när man faktiskt går i pension. Inte minst är det beroende av om man har någon respektive hemma och av vad denne make (oftast är det ju kvinnor det handlar om) har för inkomst. För sällan låter det som att kvinnorna räknar med att klara sig på sin egen pension. Detta trots att de kanske gett 40 år av sitt arbetsverksamma liv åt samma arbetstagare, men där deras slutlön bara är några få tusenlappar mer än de som börjar idag. Trots det väljer de att gå i pension om det är möjligt, för att som de själva säger, få möjlighet att ha ett kvalitativt liv ägnat åt dem själva i några år innan ålderskrämporna begränsar dem för mycket.
Det som har förvånat mig i den politiska debatten är att man hela tiden talat om att så många vill arbeta längre än till 65 års ålder och att vi måste göra det möjligt. Det har ibland låtit som att vi tvingar merparten av alla 65-åringar att sluta arbeta efter födelsedagen. Skulle man titta på könsfördelningen och fördelningen av arbetssektor bland de som vill fortsätta tror jag att vi skulle se en skillnad, men det är bara en gissning från min sida.
Som en numera pensionerad kollega sa om sin man som fått gå i pension då hans företag skulle dra ner antalet arbetstagare: "Klart att han vill och orkar fortsätta. Han har ju suttit på kontor i 40 år, har väldigt bra betalt, privat sjukförsäkring via jobbet och många reseförmåner." Riktigt så ser det ju inte ut för vårdpersonalen inom den offentliga sektorn...
Det har verkligen inte handlat om lathet, utan snarare om att man inte orkar, att kroppen är trött och slut, och inte sällan har det funnits en nedsättning i sysselsättningsgrad redan före pensioneringen av hälsoskäl. Och det förvånar inte. Det är slitigare än man kanske tänker sig att jobba inom omsorgen, kanske speciellt med de patienter vi möter, men generellt sett sliter det på kroppen med lyft, slitningar i armar, konstiga vridningar, stress osv osv oavsett hur mycket lyftteknik etc som lärs ut.
På mitt jobb har det snarare verkat som att det är ekonomin som styr när man faktiskt går i pension. Inte minst är det beroende av om man har någon respektive hemma och av vad denne make (oftast är det ju kvinnor det handlar om) har för inkomst. För sällan låter det som att kvinnorna räknar med att klara sig på sin egen pension. Detta trots att de kanske gett 40 år av sitt arbetsverksamma liv åt samma arbetstagare, men där deras slutlön bara är några få tusenlappar mer än de som börjar idag. Trots det väljer de att gå i pension om det är möjligt, för att som de själva säger, få möjlighet att ha ett kvalitativt liv ägnat åt dem själva i några år innan ålderskrämporna begränsar dem för mycket.
Det som har förvånat mig i den politiska debatten är att man hela tiden talat om att så många vill arbeta längre än till 65 års ålder och att vi måste göra det möjligt. Det har ibland låtit som att vi tvingar merparten av alla 65-åringar att sluta arbeta efter födelsedagen. Skulle man titta på könsfördelningen och fördelningen av arbetssektor bland de som vill fortsätta tror jag att vi skulle se en skillnad, men det är bara en gissning från min sida.
Som en numera pensionerad kollega sa om sin man som fått gå i pension då hans företag skulle dra ner antalet arbetstagare: "Klart att han vill och orkar fortsätta. Han har ju suttit på kontor i 40 år, har väldigt bra betalt, privat sjukförsäkring via jobbet och många reseförmåner." Riktigt så ser det ju inte ut för vårdpersonalen inom den offentliga sektorn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar