Film 36/09: Dubbelt romkom

Mer romantiska komedier kanske? För lite sedan såg jag Bride Wars (Bröllopsduellen) med Anne Hathaway och Kate Hudson i huvudrollerna som de bästa vännerna som gjort precis allt tillsammans. De drömmer dessutom båda om att bli gifta i juni månad på Hotell Plaza i New York med sina respektive drömmän. När så deras tilltänkta friar i stort sett samtidigt och det då uppdagas att det bara finns ett datum ledigt just den månaden börjar "duellen". De försöker sabba varandras möjligheter och blir plötsligt snabbt bittra fiender.

Låter det dåligt? Det är ungefär sju resor sämre. Visst, vissa pranks är väl halvkul men framför allt är det mesta oerhört förutsägbart och väldigt väldigt gäsp-framkallande. Kate Hudson brukar vara en varningssignal för min del, men det är oerhört synd att Anne Hathaway som är så uppenbart talangfull ger sig in i en sån här historia. 3/10 (Fler recensioner hittar ni här.)

Confessions of a Shopaholic såg jag mer nyligen. I huvudrollen ser vi Isla Fisher som Rebecca Bloomwood, en journalist med ambitionen att få jobb på modemagasinet Alette. Hennes största intresse är mode och shopping och högen med övertrasserade kreditkort bara växer. Hon tycker att skyltdockorna talar till henne och så fort ett rus från ett inköpt lagt sig är det dags för nästa. När hennes nuvarande arbetsgivare (en trädgårdstidning) läggs ner börjar skuldindrivarna komma ifatt och Rebecca får efter lite märkliga omständigheter jobb på en finanstidning där hon ska ge privatekonomiska råd. Samtidigt börjar hennes vänner försöka övertyga henne om att hon har problem och får henne att söka hjälp hos anonyma shoppingmissbrukare. Sen blir det en klassisk soppa av jobb, den snygga chefen, Alettes chefredaktör samt stödgruppen som tillsammans får Rebecca att nästan tappa bort sig själv i sin flykt undan en ettrig skuldindrivare.

I mina ögon blir det hela ganska rörigt och det är svårt att säga vart fokus ligger. Utöver den ovan beskrivna soppan finns också en sviken bästa vän och ett par halvflummiga föräldrar (ganska roligt spelade av Joan Cusack och John Goodman), samt en kärlekskonkurrent. Det var först när jag läste att filmen bygger på två hela böcker (av Sophie Kinsella) som jag förstod varför den gav mig ett så förvirrat och ihopträngt intryck. Allt kommer inte till sin rätt och mitt i allt tenderar Isla Fisher att spela över en aning och uppepå det finns en helt osannolik och pinsam skuldindrivare som gör filmen än märkligare.
På plussidan kan sägas att missbruket ändå beskrivs på ett ganska så verklighetstroget sätt och man håller sig från att beskriva Rebecca som ett dumt våp som inte förstår bättre (med vissa undantag, antagligen för komedi-känslans skull). Men summan blir en ganska halvrörig film som har pinsamma moment som känns långt från verkligheten. Det blir trots allt inte bättre än 4/10. (Fler recensioner finns här.)

Film 35/09: He's Just Not That Into You

The Ugly Truth som just hade premiär toksågas här och var i svensk press (förutom av VF uppenbarligen...) och jag hörde just på radion att amerikanska feminister högljutt protesterat mot denna 17-steg-tillbaka och väldigt segmenterande "kvinnor är till för att behaga och män vill bara ha sex"-film. Jag har inte sett den, men vare sig plot eller recensioner gör mig särskilt sugen.

Däremot har jag ju som sagt sett He's Just Not That Into You (Dumpa honom!) som också är en film i samma romkom-genre. Och även om den inte heller fått toppbetyg av recensenterna som det ser ut måste jag erkänna att den föll mig i smaken betydligt mer än genren vanligtvis gör.

Visst, som vanligt i amerikanska filmer är syftet med varje romans ett bröllop vilket är störande, men i övrigt gillar jag det som DN tex kritiserar den för; att den är oglamorös. Den inleds med en monolog som förkastar den så vanliga responsen på att en tjej blivit knuffad av en dum pojke som liten; "han är bara kär i dig". Och jag håller genast med; det är något av det dummaste som vuxna säger till barn och säkerligen lägger den oförargerliga kommentaren mer grund för relationer än man tror.

Filmen är annars proppad av duktiga skådisar; Jennifer Aniston, Jennifer Connelly, Drew Barrymore och Ginnifer Goodwin, för att nämna några. De spelar kvinnor som på olika sätt har kopplingar till varandra och som alla har någon form av relationsproblem. Goodwins "Gigi" är något av en huvudroll; tjejen som ihärdigt tror på varje ord en kille säger till henne före, under och efter en dejt och som låter resten av livet stå still i väntan på att han ska ringa om han sagt det. Connelly spelar "Janine" som gifte sig med sin high school sweetheart, som i sin tur springer ihop med Anna (Scarlett Johansson). Och så vidare. Gigi blir vän med Alex (spelad av Justin Long som imponerar lite på mig för första gången) som gör till sin uppgift att försöka ta det dramatörstande ur henne och blir något av en relationsguide. Hennes nya lärdomar för hon sedan vidare till arbetskamraterna som i sin tur, ja ni fattar.

Jag tycker som sagt att det blir ganska bra, om man har lite överseende bitvis. Jag gillar att kvinnorna inte är mähän som är till för att behaga de snygga männen och att männen även tillskrivs lite mer hjärna än vanligt. Aniston i all sin charmiga ära men det är Goodwin som är den lysande stjärnan i den här filmen. Lite synd att slutet bara återgår till mallen något och därmed tar ett steg tillbaka. Men den får trots allt en stark 7/10 av mig.

När film skapar skrivkramp

På tal om film har jag faktiskt sett Jennifer Anistons senaste (eller en av de senaste) He's Just Not That Into You (Dumpa honom!) för flera veckor sedan. Anledningen till att jag inte skrivit om den är att jag helt enkelt inte vet vad jag ska skriva, vilket känns märkligt. Den satte nog oväntade griller i huvudet på mig, (och hur ofta gör en romkom det egentligen? Märkligt, var ordet). Men kort kan jag säga att jag gillade den ganska mycket när jag såg den. Lite Love Actually-feeling faktiskt. Proppfull med trivsamma skådisar. Men jag ska försöka se om den så att jag kan ge den ett riktigt omdöme sen.

Här är den trailern så länge:

Vad är det med alla dessa obligatoriska uppföljare?

Första boken var horribel, bland det värsta jag läst. Den första filmen håller som romkom och är bitvis ganska underhållande. Andra filmen däremot, var pinsamt dålig och ingen tristess i världen skulle få mig att se om den.

Nu har man tydligen bestämt sig för att det är dags för Renée Zellweger att "äta upp sig" igen då en tredje film tydligen är på gång. Why Hollywood, why?