The Big Sick (2017)

Jag tänkte fortsätta ha min blogg i nån slags innehållslig röra och tipsa om en film jag såg på förhandsvisning på bio i måndags; The Big Sick (2017).

Manus är skrivet av Emily Gordon och Kumail Nanjiani och filmens handling är löst baserad på hur de två träffades. Nanjiani spelar sig själv medan Gordons roll spelas (med den äran) av Zoe Kazan. De är lika omaka som maka på nåt vis, och jag gillar det.

Jag tror, men kan ha fel, att det var ganska länge sedan jag såg en nygjord romcom som faktiskt var både rolig, lite sorglig och romantisk med precis lagom balans mellan de tre. Men den här passade väl in i formen. Jag skrattade gott flera gånger (dvs den klarade av Kermode/Mayos The Six Laugh Test ganska fort), mer än vad jag förväntat och jag kände mig på riktigt underhållen när jag reste mig från biostolen.

Jag hade bara hört filmen nämnas på ovan nämnda filmpod så mina förväntningar var inte så höga. Som vanligt det bästa utgångsläget. Jag hade antagligen klippt den aningen mer (det blev lite rundgång mot slutet) och jobbat lite extra på att få bort det ibland malplacerade småleendet som Nanjiani lite för ofta bjöd på. Holly Hunter gör filmens kanske bästa prestation som Emilys mamma och har förvånansvärt bra kemi med Ray Romano som spelar hennes make. Adeel Akhtar gör en riktigt bra insats i den lilla och tystlåtna rollen som Kumails bror och Zoe Kazan är en perfekt känslomässig bergochdalbana.

Så jag tänker inte berätta så mycket om handlingen nu, tror jag. Och skippa trailern, det här är en film du mycket väl kan gå och se utan att ha så mycket koll på. Tro mig. Betyg 4-/5

Film 28/11: Friends With Benefits

Jamie (Mila Kunis) är headhuntern som lyckas få den unga och eftertraktade tidningsredaktören Dylan (Justin Timberlake) att flytta från LA till New York. Då Dylan inte känner någon och inte heller känner sig hemma Jamies stressiga hemstad blir de båda snart vänner. En diskussion senare är de dessutom fullt igång med att bevisa att det går att ha sex utan att bli kära. Känns historien igen? Jo, den har prövats ett stort antal gånger tidigare, senast i No Strings Attached (2011) (med Nathalie Portman och Ashton Kutcher), som inte var någon direkt höjdare.

Hur historien ska sluta känns ganska självklart redan innan jag går in i biosalongen, men det är vägen dit som är det viktiga i en film med så enkel plot som denna. De första 15-20 minuterna skruvar jag obekvämt på mig inför den hackiga och billiga dialog och humor som inleder filmen och jag är nästan säker på att det är en kalkonfilm jag ser. Men sen så tar det sig, historien blir faktiskt rolig, lite udda (inslagen med s.k Flash Mobs gillas t.ex) och när birollerna kommer in så lyfter även huvudrollerna och blir mer intressanta.

Bäst av birollerna är helt klart Woody Harrelsons Tommy, den homosexuella sportjournalisten, samt Patricia Clarkson i rollen som Jamies minst sagt udda mamma. När Dylans familj; hans pappa (Richard Jenkins) och syster (Jenna Elfman), kommer in i historien får filmen en liten annan riktning för att inte säga lite djup, även om det är snudd på glättigt ibland. Det känns stundvis som att filmen har fler intressanta och välspelade rollfigurer än vad storyn förtjänar. Regissören Will Gluck imponerade stort med Easy A (2010) men lyckas inte riktigt vara lika nyskapande här, även om jag gillar hans ovanligt starka kvinnokaraktärer för genren. Själva storyn förtjänar knappt godkänt, men karaktärerna och skådespeleriet lyfter filmen och jag känner mig faktiskt road efteråt. Betyget blir en svag, svag 3/5.

Friends With Benefits (2011) har biopremiär idag, den 16 september. Andra recensioner: DN, Exp.

Film 1/11: Love and Other Drugs

Jamie Randall (Jake Gyllenhaal) är läkarfamiljens svarta får som inte ens slutfört college, men han tycks klara sig bra ändå med sin charm och sitt sätt bemöta framför allt kvinnor. Just hans kvinnoaffärer är det som får honom sparkad från jobbet som butiksbiträde men kort därefter får han via familjekontakter jobb på Pfizer som säljare av bl.a Zoloft. Hans jobb går ut på att lisma läkare så att de skriver ut hans läkemedel istället för det konkurrerande Prozac. Han kommer förbi kvinnorna i receptionerna men de (främst) manliga läkarna går det något sämre med.

Jamie träffar Maggie Murdock (Anne Hathaway), en ung servitris och konstnär med tidig Parkinson som förvisso fastnar för Jamies charm men som till skillnad från de flesta andra tjejer är mindre intresserad av ett seriöst förhållande än vad han är. Efter en period av ömsesidigt kravlös relation ändras så förutsättningarna och det är också då som problemen knackar på dörren.

Även om jag normalt sett tror stort om båda dessa skådespelare så gick jag in i biosalongen med förväntningar om en vanlig romkom enligt mallen, men faktum är att jag blev något positivt överraskad. Regissören Edward Zwick har gjort en rapp och ärlig komedi med något så ovanligt som en oglättig, seriös kärna. Dialogen är kul (även om vissa skämt kanske är lite överdrivna), miljöerna inbjudande och kemin mellan Hathaway och Gyllenhaal är närapå magisk. Det är inte heller en romkom där det vänslas lite under slätstrukna lakan utan det är mycket pang på, mycket naket och inte särskilt mycket gull-romantik.
Castingen av Jamies familj har dock brister. Det är svårt att uppfatta en av de inledande scenerna just om en familjemiddag och lillebror Josh (Josh Gad) som sedermera flyttar in hos Jamie känns aldrig riktigt som en bror. Men det är en bitvis kul roll som görs bra och generöst av Gad. Även slutet brister det något i då den faller lite för mycket in i romkom-mallen och det sänker dessvärre intrycket en del.

Love and Other Drugs är annars är kul, vuxen och bra romkom, lite i samma anda som Up in the Air var. Den är baserad på Jamie Reidys bok "Hard sell: The Evolution of a Viagra Salesman". Helt klart en film värd att ägna knappt två timmar åt att se, inte minst alltså för det goda skådespeleriet. Betyget blir 3,5/5.
(Filmen har svensk premiär den 21/1)

Torsdagsbio!

Idag hämtade jag ut två biljetter till förhandsvisningen av Love and Other Drugs på torsdag kväll. En film jag gärna ser (Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal...) men som jag antagligen inte hade betalat för att se på bio. Men film på bio är sällan fel så det kan nästan bara bli bra. Jag vet inte så mycket om den mer än att den verkar vara ungefär som de flesta andra romantiska komedier, men jag gillar Hathaway/Gyllenhaal mycket så jag hoppas på en positiv överraskning. Återstår att se om jag får med mig M på gratisbio eller om jag får släpa med mig nån annan.

Film 36/09: Dubbelt romkom

Mer romantiska komedier kanske? För lite sedan såg jag Bride Wars (Bröllopsduellen) med Anne Hathaway och Kate Hudson i huvudrollerna som de bästa vännerna som gjort precis allt tillsammans. De drömmer dessutom båda om att bli gifta i juni månad på Hotell Plaza i New York med sina respektive drömmän. När så deras tilltänkta friar i stort sett samtidigt och det då uppdagas att det bara finns ett datum ledigt just den månaden börjar "duellen". De försöker sabba varandras möjligheter och blir plötsligt snabbt bittra fiender.

Låter det dåligt? Det är ungefär sju resor sämre. Visst, vissa pranks är väl halvkul men framför allt är det mesta oerhört förutsägbart och väldigt väldigt gäsp-framkallande. Kate Hudson brukar vara en varningssignal för min del, men det är oerhört synd att Anne Hathaway som är så uppenbart talangfull ger sig in i en sån här historia. 3/10 (Fler recensioner hittar ni här.)

Confessions of a Shopaholic såg jag mer nyligen. I huvudrollen ser vi Isla Fisher som Rebecca Bloomwood, en journalist med ambitionen att få jobb på modemagasinet Alette. Hennes största intresse är mode och shopping och högen med övertrasserade kreditkort bara växer. Hon tycker att skyltdockorna talar till henne och så fort ett rus från ett inköpt lagt sig är det dags för nästa. När hennes nuvarande arbetsgivare (en trädgårdstidning) läggs ner börjar skuldindrivarna komma ifatt och Rebecca får efter lite märkliga omständigheter jobb på en finanstidning där hon ska ge privatekonomiska råd. Samtidigt börjar hennes vänner försöka övertyga henne om att hon har problem och får henne att söka hjälp hos anonyma shoppingmissbrukare. Sen blir det en klassisk soppa av jobb, den snygga chefen, Alettes chefredaktör samt stödgruppen som tillsammans får Rebecca att nästan tappa bort sig själv i sin flykt undan en ettrig skuldindrivare.

I mina ögon blir det hela ganska rörigt och det är svårt att säga vart fokus ligger. Utöver den ovan beskrivna soppan finns också en sviken bästa vän och ett par halvflummiga föräldrar (ganska roligt spelade av Joan Cusack och John Goodman), samt en kärlekskonkurrent. Det var först när jag läste att filmen bygger på två hela böcker (av Sophie Kinsella) som jag förstod varför den gav mig ett så förvirrat och ihopträngt intryck. Allt kommer inte till sin rätt och mitt i allt tenderar Isla Fisher att spela över en aning och uppepå det finns en helt osannolik och pinsam skuldindrivare som gör filmen än märkligare.
På plussidan kan sägas att missbruket ändå beskrivs på ett ganska så verklighetstroget sätt och man håller sig från att beskriva Rebecca som ett dumt våp som inte förstår bättre (med vissa undantag, antagligen för komedi-känslans skull). Men summan blir en ganska halvrörig film som har pinsamma moment som känns långt från verkligheten. Det blir trots allt inte bättre än 4/10. (Fler recensioner finns här.)