Jag tänkte fortsätta ha min blogg i nån slags innehållslig röra och tipsa om en film jag såg på förhandsvisning på bio i måndags; The Big Sick (2017).
Manus är skrivet av Emily Gordon och Kumail Nanjiani och filmens handling är löst baserad på hur de två träffades. Nanjiani spelar sig själv medan Gordons roll spelas (med den äran) av Zoe Kazan. De är lika omaka som maka på nåt vis, och jag gillar det.
Jag tror, men kan ha fel, att det var ganska länge sedan jag såg en nygjord romcom som faktiskt var både rolig, lite sorglig och romantisk med precis lagom balans mellan de tre. Men den här passade väl in i formen. Jag skrattade gott flera gånger (dvs den klarade av Kermode/Mayos The Six Laugh Test ganska fort), mer än vad jag förväntat och jag kände mig på riktigt underhållen när jag reste mig från biostolen.
Jag hade bara hört filmen nämnas på ovan nämnda filmpod så mina förväntningar var inte så höga. Som vanligt det bästa utgångsläget. Jag hade antagligen klippt den aningen mer (det blev lite rundgång mot slutet) och jobbat lite extra på att få bort det ibland malplacerade småleendet som Nanjiani lite för ofta bjöd på. Holly Hunter gör filmens kanske bästa prestation som Emilys mamma och har förvånansvärt bra kemi med Ray Romano som spelar hennes make. Adeel Akhtar gör en riktigt bra insats i den lilla och tystlåtna rollen som Kumails bror och Zoe Kazan är en perfekt känslomässig bergochdalbana.
Så jag tänker inte berätta så mycket om handlingen nu, tror jag. Och skippa trailern, det här är en film du mycket väl kan gå och se utan att ha så mycket koll på. Tro mig. Betyg 4-/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar