I helgen som gick var jag och M bjudna på en av hans kompisar-från-förr:s 40-årskalas. Det var riktigt trevligt. Mest familje-präglat men det blev lite mer "festande" framåt senare kvällen. Vi började ute i trädgården med lite skumpa, snittar och en något oväntad badmintonturnering. Som jag vann, kan ni tro det? Måste erkänna att jag är lite stolt över det. Jag stukade nog några egon när jag vann i min korta klänning och gamla tunga Doc Martin's. Födelsedagsbarnets far berörde ämnet flera gånger sen under den fortsatta kvällen, haha.
Det var trevligt folk och trevliga diskussioner. Jag har, fortfarande och kanske till och med ökande, svårt med människor som passerat onykterhet till att vara fulla. Onykterhet kan jag ta, men när det börjar bli mer och mer av "silly talk"; när uttrycken blir yviga och osammanhängande, eller när människors personligheter börjar skifta, då märker jag att jag blir irriterad. Jag kan inte hjälpa det. Det gäller dessutom nästan oavsett vem som blir så, jag blir irriterad, vilket jag inte alltid lyckas dölja så bra. Så länge det är roligt och lättsamt kan det gå bra, men när det växlar från det så har jag så svårt för det. Jag vet inte, jag borde kanske jobba på det. Speciellt då jag alltmer sällan själv dricker nåt särskilt. Skönt nog så är det sällan M passerar den gränsen numera, möjligen för min skull, det vet jag inte. Men det uppskattas, hursomhelst.
Det var kul att vara iväg på fest, det händer läskigt sällan nuförtiden. Sen kanske vi ska utelämna att den här soon-to-be-tanten var trött och gäspade redan en bra bit före midnatt. Som enda nykter bland de sista på festen, ska tilläggas. Men klockan hann bli två innan vi var hemma, det måste väl vara godkänt för en lördagkväll?
Söndagen gick mestadels i slöandets tecken. Vi låg i sängen större delen av dagen, och såg tv-serier, slumrade och busade med blandade katter. Till och med Alice, som fick lov att vara ute tills vi kom hem mitt i natten på lördagen, höll sig inne nästan hela dagen och sov gott vid fotändan av sängen.
Bra helg! För kort som vanligt, men bra.
5 kommentarer:
Hög igenkänningsfaktor på lågtolerans för fulla människor. Tror enda sättät ett umgås "naturligt" med fulla människor är att vara just full själv. Och jag dricker väldigt sällan alkohol numera så då blir jag irriterad i stället.
Jag vet! Jag kommer inom kort att ha tillgång till badmintonlokal. Jag tror jag får utmana tant på en match!!?
Iréne: Skönt att höra faktiskt, jag känner mig lite alien i känslan annars. Jag har egentligen inget emot människor som dricker på fest, men det är nåt som triggar bara. Jag är lite kluven mellan känslan av att vara tråkig och önska att jag inte kände så, och känslan av att det också kan få vara okej att känna så, när det ändå känns så tydligt i mig.
Anna: what? Det låter ju väldigt spännande, det är ju inte alldeles gratis i den som finns att tillgå annars (inte ohemult dyrt heller). Gärna tantmatch!!
Sara, minns även att jag tyckte att fulla människor var sjukt jobbiga redan när jag var 14 och gick till parken. Alla som då hela tiden upprepade "Guuu va full jag är" inne på tjejtoan. Sedan får jag väl även erkänna att jag antagligen betett mej lika jobbigt även om det nu är många år sedan.
Iréne: jag har nog haft samma känsla jag med. Trots att även jag haft nån kortare period då jag var lika störande som alla andra i samma ålder :)
Jag tror det går tillbaka från barndomen då jag tydligt minns hur jag bet ihop mina käkar (start på en evigt dålig och kostsam vana) av irritation och oro när pappa var berusad "ytterligare en gång". Det gick bra även då så länge han var lite lagom skojfrisk och glad, men så snart det blev svajigare och tjatigare så blev jag arg. Arg för att han aldrig kunde hålla sig ifrån det, arg för att det påverkade alla andra så mycket och fick mig att gå ännu mer på tå för medla runt i röran. Och orolig för att det blev så svårt att läsa av och förutse hans nästa steg. Men jag sa nog sällan något, därav de stumma käkarna :)
På riktigt skönt att höra att jag inte är ensam i känslan i vart fall. Det kanske inte är så fel ändå.
Skicka en kommentar