Svår-ruraliserad katt

När jag/vi flyttade kisse nr 2 ut till landet igen trodde vi väl att det bara skulle bli ungefär såhär:

• det eviga gnällandet och behovet av ständig uppmärksamhet skulle avta helt
• vi skulle knappt se kissen för att hon hela tiden skulle vara ute och hitta på bus

Osv. Men det blev inte riktigt så. Iaf inte än. Rosa är som ett plåster. Där jag eller M är, där är hon (på bänken, på datorn, kring fötterna...). Hon låter i stort sett hela tiden både i form av glada tillrop, konstigt (men mer glatt) gnäll samt högt kurrande. Men hon kräver ständig gos, än mer uppmärksamhet än tidigare och törs knappt stå på bron (=trappan, Miss J :) om inte nån av oss också är där. Igår gick jag en sväng i trädgården och hade en katt med mig som gick fot likt en hund ungefär.

Sovrummet är på övervåningen och maten nere i köket vilket innebar att hon rusade efter varje gång jag gick ner för att besöka toaletten inatt och skyndade sig äta för att sen följa med upp igen.



Hon har ju alltid varit katt nr 2, dvs hon har aldrig varit ensam katt i hemmet någon gång. Dessutom har hon alltid, trots att hon är störst till storleken, stått tillbaka för de andra utan att verka otrivas med det. Kanske det ändå satt större spår än jag trott. Nu verkar hon som helt utan egen vilja, som att hon inte vet vad som förväntas av henne eller vad hon kan och törs göra. Den tidigare så kaxiga kissen som alltid försvarat sina familjemedlemmar när hot som andra katter kommit förbi har plötsligt blivit en liten feglus. En söt sådan förvisso, men ändå.

Det kommer antagligen att lägga sig men hennes beteende har verkligen förvånat. Och de andra två här hemma i stan (där jag är as we speak) undrar vad som är på gång.