Att se bakåt

Jag har läst en tio år gammal intervju med Per Oscarsson som just publicerades digitalt för första gången med anledning av hans bortgång vid nyår. Den var bra och insiktsfull på nåt vis, men den gav mig också lite ont i hjärtat. Jag känner av ångesten i Oscarssons ord och funderar över om inte Hannes Dükler förringade hans ångest lite i en egen önskan om att den inte skulle finnas. Men jag vet inte, jag var inte med och fick inte hela bilden, det kan likaväl vara jag som istället förstorar den.

Men mycket av det Per Oscarsson ger uttryck för, förminskandet av sin egen roll, ånger över små eller stora felsteg i livet men till sist ändå tacksamheten för livet (som ibland känns mer som ett resultat av uppfostran än rakt igenom ärlig) känner jag igen i de många möten jag haft med åldrade människor. Lite som att de börjat fundera över hur deras liv ska kommas ihåg när de själva inte längre är med. Det brukar alltid gå bra att locka fram goda minnen och bra resultat men oron för saker man inte riktigt gjort upp med finns ofta där. Och nästan lika ofta alldeles i onödan.

Man kanske inte bara ska prata väder när man ses utan också ibland våga titta bakåt så att man kan se framåt igen. Eller bara landa.