Den höll!

Jodå, Trainspotting håller allt fortfarande. Antagligen såg jag lite andra saker när jag nu såg den som 30+ än vad jag gjorde som 18-åring rent symbolmässigt. Men samtidigt är det magiskt hur lätt det är att återgå till en känsla man hade för mer än 10 år sedan. Mycket pga musiken förstås.

Tankar från den 30+-iga upplevelsen:

• Jag hade inte glömt toalettscenen och kunde därför spana in lillasyster som såg den för första gången (hihi). Däremot hade jag förträngt scenen med lakanet men den kom tillbaka till mig i tid för att hinna gömma mig lite i min luvtröja. Huga, det är en rätt äcklig film! Men kul.
• Jag är glad att Ewan McGregor är nykter idag. Även om det sägs att han tappat en del av udden i sitt skådespel.
• Robert Carlyle har inte förändrats så väldigt mycket sen 1996. Det finns fortfarande en "Begbie" i hans skådespel.
• Jag har inte haft en tanke på att det var "Sick Boy" (Jonny Lee Miller) jag såg i senaste säsongen av Dexter som "Jordan Chase". Han har dessutom hunnit vara gift med Angelina Jolie...
  
• Jag har inte haft en tanke på att det är "Tommy" (Kevin McKidd) jag ser varje vecka som "Dr Owen Hunt" i Grey's Anatomy (eller "Lucius Vorenus" i Rome för dem som hellre ser det).
  

Men ni som räds att se om Trainspotting för att sabba ett minne av en bra film behöver nog inte göra det alltså. Den är fortfarande helt okej. Naturligtvis är det inte riktigt samma sak som för 10 år sen, men den håller för omtitt helt klart.