Idag för tre år sedan kom det väntade men fruktade samtalet från sjukhuset i södra Sverige som menade att det nog var dags att stänga av pappas respirator. I fem veckor hade han legat på intensiven och inget gick åt rätt håll, snarare tvärtom. Han hade inte varit medveten om omgivningen i någon större utsträckning sedan jag och syskonen lämnade sjukhuset nån vecka tidigare. Jag är fortfarande tacksam för att jag aldrig fick en direkt fråga av läkaren. Hur tar man ställning till nåt sånt?
En dryg timme senare, vid femtiden på eftermiddagen ringde det igen och pappa var borta. 'Lugnt och stilla', 57 år gammal. Min stora pappa med det stora hjärtat men med de stora bekymren.
Första året fanns han konstant med mig hela tiden. Nu är det på ett annat sätt. Jag tänker på honom väldigt ofta och mycket, men inte längre bara med sorg. På något märkligt sätt känns det som att jag förstår honom så mycket bättre nu än när han levde och alla hinder och sårade känslor fanns emellan oss. Att tvingas gå igenom de få tillhörigheter han hade var på ett sätt också nyttigt. Och möjligheten att kunna tänka bakåt utan att rädas framtiden. Jag har fler svar på frågan 'varför' och ser fler likheter och gemensamma drag mellan oss nu. Vi delar samma skörhet, men där han nog såg svaghet har jag försökt finna styrka. Jag känner såklart fortfarande sorg, inte bara för att han dog utan också, och kanske mer, för allt som aldrig blev.
Hur det än var så var jag alltid 'pappas flicka' och så känns det fortfarande. Jag är dock innerligt tacksam att jag valt att hantera negativa egenskaper och bekymmer på ett annat sätt än vad han valde att göra. Pappa lärde mig också indirekt att se människan bakom problemen och människan bakom hans problem är den jag hoppas bära med mig livet ut. Fina pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar