Att vara partiledare för Sveriges största parti är uppenbarligen ganska tråkigt. Så tråkigt att när man trots partistorlek inte får lov att leda landet helt ledsnar på allt vad förhandlingar heter och överlåter det till sina närmaste medarbetare. Så är det i vart fall lite för David (Björn Kjellman), ledare för folkpartiet. Och politiken som sådan blir plötsligt än mindre intressant när han, bokstavligen, snubblar in i Martin (Eric Ericson), riksdagskandidat för socialdemokraterna. Den gifta David hamnar plötsligt i ett läge där han känner starkt intresse för en meningsmotståndare tillika homosexuell man. Är det tillåtet med kärlek över blockgränserna och vad skulle en gayromans betyda för Davids egna liv och karriär?Fyra år till (2010) möttes av idel bra betyg av kritikerna men jag känner få som faktiskt sett den. Själv är jag som bekant ofta svårroad av svensk film men lockades ändå att se den, inte minst för att den regisseras av en intressant regissör, Tova Magnusson, som vi annars mest sett som en ganska bra skådespelerska. Tova är med i rollistan även här, hon spelar Davids fru och närmaste medarbetare, Fia. Regimässigt är filmen helt okej, det är även ett rätt snyggt foto, som ibland utmanar det vanliga svenska filmspråket lite.
Mitt problem är nog storyn och dialogen. Den är förvisso bra rent språkligt men ibland blir dialogen så konstlad att jag blir lite obekväm i soffan, inte minst i mötet med Davids föräldrar. Även de alldeles för många turerna i själva kärlekshistorien känns lite besvärliga, jag tappar intresset en bit in filmen.
Men skådespelet är helt okej, det är speciellt kul att se Eric Ericson igen (I was hooked on him redan i Storstad (1990), om ni minns den) och han ger mig ytterligare en anledning att spana in Irene Huss-serien. Kjellman gör ganska mycket samma roll som vi sett honom i förut men han gör det bra.
Jag velade en stund åt ett högre betyg men jag tycker nog ändå inte att historien håller, betyget blir godkänt; 2/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar