Äntligen har jag kommit mig för att se Sean Penns omtalade Into the Wild (2007) som baseras på den sanna historien om Chris McCandless flykt från ett samhälle han inte uppskattade till den ensliga vildmarken i Alaska.
Chris (Emile Hirsch) växer upp i en hyfsat välbärgad familj i USA på 80-talet. Han går ut college med fina betyg och anses intelligent och beläst. Under tonåren börjar han dock ifrågasätta de existerande ordningarna med fattigdom och orättvisor. Han får även veta en stor hemlighet om sina föräldrar som får honom att känna sig uppväxt i en lögn.1990, direkt efter college, ger han i hemlighet bort sina sparpengar om 24000 dollar till välgörenhet och beger sig i stort sett medelfri ut på en planlös luff över USA (samt till Mexico). Han bryter omgående kontakten med sin familj och kallar sig istället för Alex Supertramp när någon frågar, i syfte att inte bli hittad. Han tar ströjobb när han behöver pengar men lever i stort på så lite som möjligt. Hans dröm är att bege sig till Alaska och leva ensam i vildmarken en tid.
På sin resa träffar han en rad människor som på olika sätt påverkar och knyter an till honom, men han väljer alltid att fara vidare; mänskliga relationer är underordnade den med naturen, är hans utgångspunkt. Under filmens gång får vi dels ta del av själva resan, människorna och de tankar som Chris/Alex skriver ner i sin dagbok. parallellt får vi även via systerns (Jena Malone) berättarröst veta hur hans totala försvinnande påverkar familjen hemma.
Filmen baseras som sagt på en sann historia och lite sökningar efter att jag sett den visade att det mesta stämmer ganska bra med verkligheten, trots att vissa händelser ibland nästan känns väl spektakulära. Sean Penn lär ha kämpat i 10 år för filmrättigheterna efter att ha läst Jon Krakauers bok om Chris, och jag måste säga att resultatet är otroligt bra. Filmen är snyggt gjord, rollprestationerna är väldigt bra rakt över med få undantag, inte minst är Hirsch otroligt skicklig på att gestalta den allt mer förändrade Chris. Filmen känns inte överdramatiserad på traditionellt Hollywoodmanér och det behövs verkligen inte heller; berättelsen står bra för sig självt. Möjligen upplevde jag en liten dipp i intresset i mitten av filmen, men den var kortvarig. Även musiken av och med Eddie Vedder är riktigt bra.
Jag har lite svårt att motivera varför den inte skulle få full pott i betyg, så jag har ändrat min inledande 4:a till 5/5. Omständigheterna då jag såg den kunde vara bättre, men det rår inte filmen för.
(Jag rekommenderar starkt att inte läsa på något alls om Chris McCandless innan du ser filmen, filmupplevelsen bör stå för sig självt. Men efteråt finns det en uppsjö av kompletterande information att ta åt sig, för den vetgirige. Personligen skulle jag kunna skriva en halv bok om mina egna funderingar...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar