Film 21/11: Submarine

Oliver Tate (Craig Roberts) är en något besynnerlig 15-åring som håller koll på sina föräldrars sexliv, anstränger sig för att hans mamma ska tro att han är psykiskt sjuk och som inte ser sig själv som en mobbare även om det är just han som blir droppen för den tjocka tjejen i klassen. Han är kär i Jordana (Yasmin Paige), lite för att hon är sådär lagomt impopulär för att ha vinning i att bli tillsammans med honom. Men samtidigt som han skaffar sin första tonårsrelation verkar saker gå snett i hans föräldrars äktenskap. Oliver misstänker att hans mamma (Sally Hawkins) har en relation med den skumma new age-grannen (Paddy Considine) och hans strävan att återförena föräldrarna kommer i konflikt med hans relation till Jordana.

Det är lite svårt att förklara handlingen i Submarine (2010) på ett bra och intressant sätt. Mycket för att det som sker på ytan bara är en del av allt det som faktiskt händer i filmen. Den skildrar på ett väldigt bra sätt hur en tonåring kan vara vuxen ungdom i skolan samtidigt som det är ett bekymrat barn hemma. Det var många skratt i biosalongen, men egentligen är det en väldigt svart film som Richard Ayoade debuterar med (baserad på en roman av Joe Dunthorne) och flera gånger fastnar skrattet i halsen och jag undrar om de övriga i salongen inte ser det jag ser. Men den blir ändå aldrig tragisk eller för sorglig, mycket tack vare den hjärtliga humorn och det oerhört vackra bildspråket. Ayoade har inte heller fyllt ut filmtid med långa tysta passager; filmens 97 minuter är välanvända och allt går ganska fort vilket bidrar till den ibland nästan dråpliga känslan av flera egentligen ganska allvarsamma händelser.

Skådespelarinsatserna är också väldigt bra. Noah Taylor, gömd bakom ett ovårdat hår och ett ansikte fullt av fåror, gör rollen som Olivers deprimerade pappa Lloyd oerhört bra och det märkliga samspelet mellan honom och hustrun är utmärkt, precis som det mellan ungdomarna. I många fall är det inte vad de säger i filmen utan snarare hur de säger det som är bärande, och där är det perfektion som gäller, skulle jag vilja påstå.

Ayoade har lyckats med att göra en snygg film där lek med färger, filmteknik och inte minst bra musik känns väl avvägd och aldrig tippar över och blir pretentiös. Han har jämförts med en tidig Wes Anderson men jag får också lite Noah Baumbach-vibbar och även om jag fullkomligen älskar Ayoade som Moss i The IT Crowd så hoppas jag att han sätter sig i regissörsstolen snart igen.

Det var en ren fröjd att se den här filmen och jag är glad att jag gjorde det på bio. Det är en ljuvligt brittisk film som absolut väckte den tonåriga britpop-nerden i mig igen på alla sätt. Jag kan inte riktigt se varför jag inte skulle ge en sån upplevelse full pott så det blir 5/5 i betyg.

Recensioner: SvD, DN, Mz.