Läser hos blandade Johannor m.fl. om det här med "rätt antal barn" och blir lite trött i huvudet. Det är ju aldrig riktigt rätt så kan vi inte bara ge upp att nedlåtande kommentera andras liv utifrån våra egna ramar?
Har man inget barn så vet man inget om världen, man är inte riktigt vuxen, vet inte vad det är att "på riktigt" bry sig om någon annan än sig själv och får absolut inte ha lov att ha åsikter om vare sig familjebildning, barnuppfostran eller politik som rör "familjer".
Har man ett barn så vet man tydligen fortfarande inte tillräckligt mycket, för ett barn räknas visst inte riktigt som ett helt barn (?), ty hemligheten ligger i balanserandet med barn i plural.
Har man två barn så uppfyller man nån slags förbjuden kärnfamiljsidyll och det går inte vägen alls. Då är man en dålig feminist.
Har man fyra eller fler barn så är man i det närmaste white trash-stämplad, promiskuös eller oförmögen att förstå preventivmedel och antagligen lite underlig.
Så, hm, är det tre barn som är den gyllene lösningen på allas problem? Jeez. Jag vet inte om jag hinner det.
2 kommentarer:
Hahahha! Bästa sammanfattningen på länge. Kan tillägga att det inte heller spelar NÅGON som helst roll om man är förskollärare med tresiffring antal poäng om barns utveckling,familjepsykologi, grupp-psykologi, handledning, familjestöd etc etc etc heller- ifall du, som i mitt fall, inte har egna barn!
När reaktionen från föräldrarna blir:
- Va? Inga BARN? Varför?
Då brukar jag bara slå ut med armarna, peka på de 20 ungar jag härjar runt med dagligen och säga:
- Frågor på det? ;)
Haha, bra svar :)
Och kul att du tog dig tid att titta in!
Skicka en kommentar