James L. Brooks, tidigare känd för bl.a Ömhetsbevis (1983) och Livet från den ljusa sidan (1997) är regissören bakom en av årets oväntade biofloppar i USA; How Do You Know (2010). Rättvist eller inte?
Lisa (Reese Witherspoon) är en ambitiös professionell softballspelare som är på väg till OS just som hon blir petad ur laget till fördel för en ung nykomling. Lisa, som har spegeln full med post-it's med peppande ordspråk för att alltid vara fokuserad och bäst står plötsligt utan det som tidigare varit hennes hela liv. Hon försöker istället gå in mer i det hittills lösa förhållandet med den professionella baseballspelaren Matty (Owen Wilson) men inser att han kanske inte alls är det hon behöver bäst egentligen. Samtidigt får George (Paul Rudd), som är nån typ av chef för ett större internationellt företag, veta att han står under utredning av FBI för bedrägeri och blir i samma stund av med både jobb och flickvän. George och Lisa möts men även om Lisa uppfattar George som lite kul tycks hon inte särskilt intresserad, något som George däremot blir. Han försöker ignorera sina problem med FBI för att gå upp i intresset för Lisa, samtidigt som han motvilligt börja se att hans far (Jack Nicholson) har större involvering i hans öde än han först trodde.
How Do You Know är annorlunda på ett sätt som jag vill tycka om samtidigt som jag inte riktigt lyckas göra det. Om Brooks kom undan med udda dialog i Livet från den... så gör han det inte med samma lätthet här. Dialogen är det som stapplar allra mest, förutom det underliga i att en person som Lisa skulle vara så omedveten och självutplånande i sitt förhållande till den uppenbara playern Matty. Jag köper det inte alls. Personporträtten över lag är konstiga och den enda som riktigt lyckas gnistra är Witherspoon som gör en bra insats i motvind. Det gnistrar även lite ibland om henne och Rudd (som annars är en av mina favoriter) men det är korta stunder. Wilson gör om Dupree från You, Me and Dupree (2006) men den här gången är Dupree en rik, känd sportfåne. Nicholson gör samtidigt en ovanligt lågmäld insats som knappt ens går på rutin.
Men jag vill som sagt tycka om den och ibland gör jag det. Det finns delar i den som nästan känns lite Woody Allen-aktiga som är knasigt så att det blir vackert, speciellt i scener där Georges assistent Annie (Kathryn Hahn) är med. Det här är Witherspoons (och i viss mån Hahns) film, men det räcker dessvärre inte så långt. Betyget blir godkänt; 2/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar