Jag har just sett Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010) och den var lite svårbedömd i jämförelse med de andra. Visserligen är den, precis som förra, något av en transportsträcka inför den stora uppgörelsen, men å andra sidan så var den ganska spännande och gav både svar på gamla frågor i samma stund som den ställde nya.
Jag blir också allt mer sugen på att läsa böckerna för att förhoppningsvis få svar på sådant som det nu känns som att filmerna lämnar utanför. Just i den här filmen kändes det som att trions uppbrott och återförening saknade en del information, det gick (precis som just deras personliga relationsproblem tidigare i filmserien) väldigt fort mellan trubbel och 'lösning', så att säga. Trion känns annars mer välspelad än någonsin, det finns verkligen nån form av kemi mellan Radcliffe, Grint och Watson. Om det sen bara är på duken låter jag vara osagt, men jag gillar dynamiken. Det var även kul att se Ryhs Ifans i rollen som pappa Lovegood. Han har verkligen utvecklats i en riktning jag inte såg komma när jag först la märke till honom i Notting Hill som den oförglömlige Spike. Han är definitivt inte typecastad utan tycks snarare vara ovanligt mångfacetterad i sitt skådespel.
Den sjunde filmen var om möjligt ännu lite snyggare än de tidigare. Effekterna är precis lagom utan att ta över filmen och miljöerna väldigt vackra. Sorgen över de karaktärer som en efter en försvinner, och mörkret, ligger som en mantel över filmen men bär den ändå framåt. Ser fram emot upplösningen även om det blir lite ledsamt att resan då är över (väl?). Betyget blir en svag 4/5.
Jag blir också allt mer sugen på att läsa böckerna för att förhoppningsvis få svar på sådant som det nu känns som att filmerna lämnar utanför. Just i den här filmen kändes det som att trions uppbrott och återförening saknade en del information, det gick (precis som just deras personliga relationsproblem tidigare i filmserien) väldigt fort mellan trubbel och 'lösning', så att säga. Trion känns annars mer välspelad än någonsin, det finns verkligen nån form av kemi mellan Radcliffe, Grint och Watson. Om det sen bara är på duken låter jag vara osagt, men jag gillar dynamiken. Det var även kul att se Ryhs Ifans i rollen som pappa Lovegood. Han har verkligen utvecklats i en riktning jag inte såg komma när jag först la märke till honom i Notting Hill som den oförglömlige Spike. Han är definitivt inte typecastad utan tycks snarare vara ovanligt mångfacetterad i sitt skådespel.
Den sjunde filmen var om möjligt ännu lite snyggare än de tidigare. Effekterna är precis lagom utan att ta över filmen och miljöerna väldigt vackra. Sorgen över de karaktärer som en efter en försvinner, och mörkret, ligger som en mantel över filmen men bär den ändå framåt. Ser fram emot upplösningen även om det blir lite ledsamt att resan då är över (väl?). Betyget blir en svag 4/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar