När vi kommer in i filmen är det 2000-tal. Barney Panofsky (Paul Giamatti) är framgångsrik chef för tv-bolaget Totally Unnecessary Productions som gör en evighetslång tv-såpa. Vi får se en något sliten Barney som sitter onykter i sitt flotta hus och ringer till sin ex-hustrus nya man och fånar sig. Vi får också veta att det släppts en reportagebok där en polis anklagar Barney för ett mord som ska ha begåtts för länge sedan. Det är i och med det som vi får börja följa det som är Barney's Version (2011), "Barneys många liv" på svenska.
Det börjar i Rom på 70-talet där Barney gifter sig för första gången eftersom han gjort en ung kvinna på smällen. Äktenskapet slutar dock snabbt och olyckligt och även om det inte var ett äktenskap av kärlek från början så tycks det som att händelsen kommer att prägla Barney's fortsatta liv i viss mån. Andra äktenskapet ingås i hemlandet Kanada, med en namnlös judisk kvinna (Minnie Driver) med mycket pengar. Inte heller detta äktenskapet är av kärlek från Barneys sida, men det är på den bröllopsfesten han träffar den första (och enda?) kvinnan han tycks bli kär i på riktigt, Miriam (Rosamund Pike). Han inleder omedelbart en jakt för att fånga Miriams hjärta.
Barney är i allmänhet en ganska osympatisk, egoistisk, oattraktiv man som jag har ytterst svårt att finna sympatier för under större delen av filmen. Hur de vackra kvinnorna som gifter sig med honom ser något annat är för mig ett stort trovärdighetsproblem med filmen. Hans plumpa, pensionerade polis till far (Dustin Hoffman) har jag nästan lättare att finna charm i. De som hyllat filmen som en av de absolut bästa lyckas på något vis se förbi huvudkaraktärens osympatiska drag medan andra, liksom jag (dessvärre, jag ville verkligen hitta något i Barney att hålla fast vid) har svårt att känna engagemang för en film där en person som Barney är i fokus. Det är först efter ett bra tag då jag muttrat lite om att han inte tycks hålla något kärt eftersom han själv väljer att förstöra det mesta med sitt ego som jag ser att regissören Richard J Lewis gjort en film om en, förvisso återkommande osmaklig, men högst mänsklig figur. Det är mot slutet som filmen får mening, men tyvärr är det too little too late för min del. Och mordhistorien som får Barney att se tillbaka från första början? Ja, det är en lite krystad sidohistoria som jag i vart fall bryr mig ytterst lite om när lösningen står klar.
Filmen börjar som en tveksam tvåa men tar igen och snuddar på femman mot slutet. Skådespeleriet, inte minst från Giamatti och Pike, är ofelbart och förtjänar alla hyllningar det fått. Det kan dock inte bli mer än 3/5 i slutbetyg, hur gärna jag än vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar