Helgen är över och vi är tillbaka i stan igen. Med lillasyster på besök dessutom. Hon följde med upp och stannar på obestämd tid, eller tills hon ledsnar, antar jag. Vi åkte igår, jag körde in bilen på parkeringen strax efter kl 4 imorse med två sovande sötingar i bilen. Hyfsat trött, jag med. Har sen sovit alldeles för länge idag, klockan hade hunnit passera lunch och jag hade inte vaknat av klockan. Mattias var dock duktig och klev upp kl 8 till jobbet.
Begravningen är över, det känns helt overkligt. Det var jobbigt, jobbigare än vad jag förberett mig på. Bara att gå in innan och se kistan stå där var konstigt och obehagligt. Jag hörde mina egna hjärtslag i huvudet. Inte för att jag direkt kunde känna hans närvaro, inte alls faktiskt, utan bara för att det kändes så konstigt bara tror jag. Det var en fin begravning även om hela den kyrkliga biten gav mig än mer ångest. Men annars var det fint och det blev bra med musiken. Men det var jobbigt. Jag var så tacksam för att Mattias fanns där hos mig och höll i mig när det kändes som att jag skulle gå sönder totalt. På nåt sätt tror jag att det tunga lättade lite för alla när avslutningsmusiken, Islands in the stream (Dolly Parton) började spelas på kyrkoorgeln. Inte ofta Dollan finns med i svenska gudstjänster, gissar jag.
Sen var det dags för minnesstund i församlingshemmet. Jag hade tackat ja till att IOGT:s kamratsstödsgrupp (som pappa var med och startade) ville bjuda på fika och hade kanske förväntat mig just en kort fikastund. Men där var det tjusigt uppdukat med vit duk, ett minnesbord med bild på pappa och levande musik med gruppens egna lilla band och en trubadur. Det bjöds på smörgåstårta och fika. Till en början lite märklig känsla, men sen kändes det helt okej och jag tror att pappa hade trivts. Jag är oändligt tacksam för det kamratstödet gjorde för oss efter kyrkan, överrumplad och tacksam.
Utöver kamratstödet och en hög andra vänner och gamla arbetskamrater till pappa var i stort sett alla pappas släktingar där och jag tror att knappt hälften kände igen oss. Det var lite som när man var liten: "Nä, är det Sara? Att du har blivit så stor..". I mina ögon såg de flesta ut ungefär som jag kom ihåg dem, bara något äldre, så jag kunde viska deras namn åt mina syskon innan de kom fram. Det är väl inte lika stor skillnad att mellan att vara 40 och 55 (eller 70 och 85 som flertalet nog var) mot 15 och 30, som ungefär var läget för min del. Jag hoppas ju att jag inte ser likadan ut... Lillebror Tobias var driftig nog att lyckas få ihop hela släkten på slutet och ta ett gruppfoto. Imponerande verkligen.
Det har väl varit den stora positiva saken med allt det här. Att gamla kontakter återupptagits, att vi syskon står varann närmare än någonsin och att det plötsligt känns som att det faktiskt finns folk där om det skulle vara något. Jag har redan fått mejl från en kusin och haft lite andra kontakter. Det är kul mitt i allt annat. Jag hoppas att det kvarstår.
Begravningen är över, det känns helt overkligt. Det var jobbigt, jobbigare än vad jag förberett mig på. Bara att gå in innan och se kistan stå där var konstigt och obehagligt. Jag hörde mina egna hjärtslag i huvudet. Inte för att jag direkt kunde känna hans närvaro, inte alls faktiskt, utan bara för att det kändes så konstigt bara tror jag. Det var en fin begravning även om hela den kyrkliga biten gav mig än mer ångest. Men annars var det fint och det blev bra med musiken. Men det var jobbigt. Jag var så tacksam för att Mattias fanns där hos mig och höll i mig när det kändes som att jag skulle gå sönder totalt. På nåt sätt tror jag att det tunga lättade lite för alla när avslutningsmusiken, Islands in the stream (Dolly Parton) började spelas på kyrkoorgeln. Inte ofta Dollan finns med i svenska gudstjänster, gissar jag.
Sen var det dags för minnesstund i församlingshemmet. Jag hade tackat ja till att IOGT:s kamratsstödsgrupp (som pappa var med och startade) ville bjuda på fika och hade kanske förväntat mig just en kort fikastund. Men där var det tjusigt uppdukat med vit duk, ett minnesbord med bild på pappa och levande musik med gruppens egna lilla band och en trubadur. Det bjöds på smörgåstårta och fika. Till en början lite märklig känsla, men sen kändes det helt okej och jag tror att pappa hade trivts. Jag är oändligt tacksam för det kamratstödet gjorde för oss efter kyrkan, överrumplad och tacksam.
Utöver kamratstödet och en hög andra vänner och gamla arbetskamrater till pappa var i stort sett alla pappas släktingar där och jag tror att knappt hälften kände igen oss. Det var lite som när man var liten: "Nä, är det Sara? Att du har blivit så stor..". I mina ögon såg de flesta ut ungefär som jag kom ihåg dem, bara något äldre, så jag kunde viska deras namn åt mina syskon innan de kom fram. Det är väl inte lika stor skillnad att mellan att vara 40 och 55 (eller 70 och 85 som flertalet nog var) mot 15 och 30, som ungefär var läget för min del. Jag hoppas ju att jag inte ser likadan ut... Lillebror Tobias var driftig nog att lyckas få ihop hela släkten på slutet och ta ett gruppfoto. Imponerande verkligen.
Det har väl varit den stora positiva saken med allt det här. Att gamla kontakter återupptagits, att vi syskon står varann närmare än någonsin och att det plötsligt känns som att det faktiskt finns folk där om det skulle vara något. Jag har redan fått mejl från en kusin och haft lite andra kontakter. Det är kul mitt i allt annat. Jag hoppas att det kvarstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar