Oj, vilken shoppingdag det varit! Jag är verkligen inte van vid det. Det var trevligt trots allt, åtminstone till en början men efter ett tag blev alla ganska less. Dessvärre var det då jag fortfarande stod utan tre väldigt väsentliga saker. Vi började nämligen med att handla till lillasyster; en fin klänning och ett par skor. Sen letades det skjortor åt Tobias och Mattias, samt skor. Mattias är ju enkel, han går in i närmaste ekipering och ber om en skjorta och kommer ut fem minuter senare. Ungefär samma med skor. Han avskyr att vara i fokus, så jag gissar att det är ett sätt att slippa sånt.
När det blev dags för mig så letade, letade och letade vi efter en klänning som inte såg ut som ett tält alternativt som något plockat från PRO:s årsmöte. Men jag är verkligen inte enkel att handla till. Fler och fler utöver mig börjar inse det med nu, tror jag. Av en slump hamnade vi framför en rad galgar med kostymer och då föddes tanken att jag kanske skulle köra på det istället. En sms-koll med kvinnan med koll, Anna, sa att det var okej så då körde vi på det. Och det gick ganska enkelt faktiskt. Det svåra är som vanligt skjorta eftersom framvagnen är lite svårmanövrerad i såna plagg så att säga... Så när alla var lagomt less och affärerna började närma sig stängningsdags saknade jag vit skjorta utan glipa, en vit bh utan skandalrisk och ett par kostympassande skor. Efter mycket (verkligen mycket) om och men lyckades vi i vart fall med detta fenomen (även då efter lite koll med Anna, gurun of the day). Så hem kom jag alltså med en svart kostym och ett par klackade sandaler. Rätt mycket annorlunda Sara, men jag tror att jag är nöjd faktiskt. Jag har velat äga en kostym sedan gymnasiet så nu var väl så dags kanske. Skorna kan jag säkert vänja mig vid. Man kanske inte ska gå livet igenom i sneakers.
Kvällen har ägnats åt att stryka skjortor på rad, putsa skor, ställa in axelband på klänning, välja smycken osv osv. Allt för att det ska bli så lite stress som möjligt imorgon.
Jag tror att ingen av oss riktigt tänker på vad som komma skall imorgon. Det går liksom inte. Utan vi gör som när Chandler skulle gifta sig i "friends"; vi tar ett steg i taget utan att se på målet. Jag tror det är så det funkar. Det kommer nog imorgon i bilen på väg. Läskigt är det. Allt är läskigt. Själva begravningen, att träffa släkt vi inte sett sedan barnsben, att vara "hemma", att tänka och höra om pappa osv. Ja det blir tufft.
Men, vi kommer i vart fall komma hem välklädda, vuxna och självständiga och det känns, hur ytligt det än kan tyckas vara, som en viktig sak för oss, tror jag. Ett sätt att visa att vi klarat oss ganska bra, bara vi. Jag hoppas att morgondagen blir en lagom blandning av sorg, minnen, syskongemenskap och försoning.
När det blev dags för mig så letade, letade och letade vi efter en klänning som inte såg ut som ett tält alternativt som något plockat från PRO:s årsmöte. Men jag är verkligen inte enkel att handla till. Fler och fler utöver mig börjar inse det med nu, tror jag. Av en slump hamnade vi framför en rad galgar med kostymer och då föddes tanken att jag kanske skulle köra på det istället. En sms-koll med kvinnan med koll, Anna, sa att det var okej så då körde vi på det. Och det gick ganska enkelt faktiskt. Det svåra är som vanligt skjorta eftersom framvagnen är lite svårmanövrerad i såna plagg så att säga... Så när alla var lagomt less och affärerna började närma sig stängningsdags saknade jag vit skjorta utan glipa, en vit bh utan skandalrisk och ett par kostympassande skor. Efter mycket (verkligen mycket) om och men lyckades vi i vart fall med detta fenomen (även då efter lite koll med Anna, gurun of the day). Så hem kom jag alltså med en svart kostym och ett par klackade sandaler. Rätt mycket annorlunda Sara, men jag tror att jag är nöjd faktiskt. Jag har velat äga en kostym sedan gymnasiet så nu var väl så dags kanske. Skorna kan jag säkert vänja mig vid. Man kanske inte ska gå livet igenom i sneakers.
Kvällen har ägnats åt att stryka skjortor på rad, putsa skor, ställa in axelband på klänning, välja smycken osv osv. Allt för att det ska bli så lite stress som möjligt imorgon.
Jag tror att ingen av oss riktigt tänker på vad som komma skall imorgon. Det går liksom inte. Utan vi gör som när Chandler skulle gifta sig i "friends"; vi tar ett steg i taget utan att se på målet. Jag tror det är så det funkar. Det kommer nog imorgon i bilen på väg. Läskigt är det. Allt är läskigt. Själva begravningen, att träffa släkt vi inte sett sedan barnsben, att vara "hemma", att tänka och höra om pappa osv. Ja det blir tufft.
Men, vi kommer i vart fall komma hem välklädda, vuxna och självständiga och det känns, hur ytligt det än kan tyckas vara, som en viktig sak för oss, tror jag. Ett sätt att visa att vi klarat oss ganska bra, bara vi. Jag hoppas att morgondagen blir en lagom blandning av sorg, minnen, syskongemenskap och försoning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar