På DN debatt idag finns en artikel med ovanligt dålig slutledningsförmåga. Det är faktiskt så att man häpnar lite. Jag ser artikeln som en del i den, enligt mig, ganska otäcka trend som blir allt tydligare, som även artikeln om "avhållsamhet istället för kondomer" ingår i (som jag bloggade om här.)
Dagens debattartikel menar att den tidigare tydligen antagna "myten" att barn kan gynnas av skilsmässor även då inte psykiskt eller fysiskt våld förekommer, är falsk. Man hävdar att man kan dra den slutsatsen utifrån ny forskning:
"Dr Anna Sarkadi vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet säger i rapporten: 'Vi fann att barn som haft en engagerad fadersfigur rökte mer sällan, kom längre i sin utbildning, råkade mer sällan i klammeri med polisen och fick goda vänner av båda könen.'"
Okej, så forskningen visade alltså inte alls att skilsmässa är dåligt för barn, utan att frånvaron av en engagerad fadersfigur är dåligt för barn. Och visst är det så att det alltför ofta blir resultatet av en skilsmässa, men är det verkligen vettigt att dra slutsatsen att det är själva skilsmässan som är den dåliga faktorn i denna knepiga ekvation? Och är man en engagerad fadersfigur per automatik bara för att man bor på samma adress?
Skribenterna önskar att folkhälsoministern ska verka för att minska skilsmässorna för barnens skull i de fall där inte våld förekommer. De önskar att fler föräldrar ska fortsätta leva tillsammans för barnens skull trots att de inte längre älskar varandra. Hade det inte varit vettigare att verka för att lösningarna efter skilsmässorna blir smidigare (kanske med mer familjestöd utifrån), att fler fäder tar sitt ansvar, att inte samhället, rättsväsendet och de sterotypa könsroller som vi socialiseras in i fortsätter att förutsätta att det är modern som är den huvudsakliga, primära föräldern?
Jag frågar mig också hur skribenterna tror att det skulle fungera på sikt i en familj där föräldrarna inte längre känner någon kärlek för varandra. Skribenterna föreslår mer stöd i parrelationen, men om det inte räcker? Hur länge fungerar en sådan lösning? På sikt gissar jag att ingen av de vuxna kommer att må särskilt bra, och det påverkar väl ändå barnen? Efter en tid inbillar jag mig också att flertalet vuxna människor försöker och behöver gå vidare och kanske har lyckan att finna ömsesidig passion för en annan människa, hur skulle en sådan lösning då komma att te sig?
Forskningen visar självklart på en viktig (men inte ny) faktor i barns uppväxt; frånvaron av en engagerad fadersfigur kan verka negativt på barn när de växer upp och när de själva blir vuxna och ska bilda familj. Slutsatserna som skribenterna drar däremot är helt uppåt väggarna.
Dagens debattartikel menar att den tidigare tydligen antagna "myten" att barn kan gynnas av skilsmässor även då inte psykiskt eller fysiskt våld förekommer, är falsk. Man hävdar att man kan dra den slutsatsen utifrån ny forskning:
"Dr Anna Sarkadi vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet säger i rapporten: 'Vi fann att barn som haft en engagerad fadersfigur rökte mer sällan, kom längre i sin utbildning, råkade mer sällan i klammeri med polisen och fick goda vänner av båda könen.'"
Okej, så forskningen visade alltså inte alls att skilsmässa är dåligt för barn, utan att frånvaron av en engagerad fadersfigur är dåligt för barn. Och visst är det så att det alltför ofta blir resultatet av en skilsmässa, men är det verkligen vettigt att dra slutsatsen att det är själva skilsmässan som är den dåliga faktorn i denna knepiga ekvation? Och är man en engagerad fadersfigur per automatik bara för att man bor på samma adress?
Skribenterna önskar att folkhälsoministern ska verka för att minska skilsmässorna för barnens skull i de fall där inte våld förekommer. De önskar att fler föräldrar ska fortsätta leva tillsammans för barnens skull trots att de inte längre älskar varandra. Hade det inte varit vettigare att verka för att lösningarna efter skilsmässorna blir smidigare (kanske med mer familjestöd utifrån), att fler fäder tar sitt ansvar, att inte samhället, rättsväsendet och de sterotypa könsroller som vi socialiseras in i fortsätter att förutsätta att det är modern som är den huvudsakliga, primära föräldern?
Jag frågar mig också hur skribenterna tror att det skulle fungera på sikt i en familj där föräldrarna inte längre känner någon kärlek för varandra. Skribenterna föreslår mer stöd i parrelationen, men om det inte räcker? Hur länge fungerar en sådan lösning? På sikt gissar jag att ingen av de vuxna kommer att må särskilt bra, och det påverkar väl ändå barnen? Efter en tid inbillar jag mig också att flertalet vuxna människor försöker och behöver gå vidare och kanske har lyckan att finna ömsesidig passion för en annan människa, hur skulle en sådan lösning då komma att te sig?
Forskningen visar självklart på en viktig (men inte ny) faktor i barns uppväxt; frånvaron av en engagerad fadersfigur kan verka negativt på barn när de växer upp och när de själva blir vuxna och ska bilda familj. Slutsatserna som skribenterna drar däremot är helt uppåt väggarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar