Det känns för övrigt i allmänhet som att kroppen och huvudet är lite i ofas med varann just nu. På ett väldigt onöjt sätt. På flera sätt. Som att jag vill kliva ur. Och som ett brev på posten har den där nästan ständigt närvarande oron/känslan av att något ska vara fel (gärna nåt jag inte riktigt vet om) ökat en del. Nojjigt, alltså. Så vid minsta krämpa känns det som att ångesten är nära till hands. Och i sin tur skapar den (gissar jag) yrsel eller andra diffusa symptom att nojja vidare på. Hopplöst dåligt sätt att ta vara på livet.
Och det hjälper inte direkt till att det skrivs/radiopratas/pratas om folk som dött, eller ska dö osv precis hela tiden och överallt för tillfället. Jag är inte bra på att tackla sånt. Så sluta dö och bli sjuka, är ni snälla. Egocentriskt tänkt, jag vet, men dessvärre ruskigt verkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar