Vi började igår eftermiddag och vid lunch idag hade vi sett igenom de 13 entimmesavsnitten av Netflix-serien Orange is the New Black (2013). En helt okej tv-serie, med andra ord. Eller ja, bättre än så var den absolut. Bäst i serien är nog personporträtten, och då framför allt när det kommer till birollerna, även om de kunde ha varit en aningens mer nyanserade. Verkligen alla verkar ha hamnat bakom lås och bom "som av en händelse" nästan, och riktigt så enkelt kanske det inte är. Men samtidigt gillar jag förmänskligandet av internerna, säkerligen en aspekt som inte kan skada att lyftas i hemlandet.
Huvudrollerna, Chapman (Taylor Shilling), Vause (Laura Prepon, äntligen i en vettig tv-serie igen) och Larry (Jason Biggs) är faktiskt hyfsat störiga bitvis, sådär att jag ibland ville att de skulle glömmas bort en stund och istället fokusera på de övriga.
Annars känns serien hyfsat realistisk, bortsett en del saker som säkerligen är där för själva storyn. Mycket antagligen för att den baseras på en självbiografisk bok av Piper Kerman. Jag tycker mig känna igen väldigt många olika företeelser och beskrivningar från Annika Östbergs självbiografi om hennes år i amerikanskt kvinnofängelse som jag läste förra året.
Välspelat är det över lag. Vissa gestaltningar är riktigt, riktigt bra. Som tokreligiösa Doggett (Taryn Manning), Crazy Eyes (Uzo Aduba) eller Miss Claudette (Michelle Hurst), för att nämna några.
Nu slutade det 13:e avsnittet riktigt spännande och en andra säsong lär ha beställts redan innan serien hade haft premiär så förhoppningsvis får vi inte vänta så länge på en fortsättning. Hur länge det går att hålla i liv i en serie om ett 15 månader långt fängelsestraff är dock lite oklart, men det kanske bara är bra att det inte är en långkörare vi ser starten på. Det finns så många tv-serier i farten ändå som vi borde sett slutet på för flera säsonger sedan. Men en säsong till av Orange vill jag absolut ha!
Betyg: svag 4/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar