Det är mycket Olof Palme nu igen och jag tänker spä på det genom att ge ytterligare ett Play-tips; dokumentären Palme (2012) som visas i tre delar och som finns att se fram till och med torsdag den här veckan. Jag såg de första två avsnitten nu ikväll och insåg att det var en del som jag faktiskt missat kunskapsmässigt.
Jag var bara sju år när Palme mördades den där februarinatten men likt många andra minns jag det väldigt tydligt. (Jag var redan då intresserad av nyheter och till viss del politik, så pass att jag minns att pappa började köpa både aftonbladet och expressen* för att han skulle hinna få läsa den ena själv när han kom hem, innan hans dotter snodde den åt sig.) Tiden före mordet har jag dock ganska sporadisk kunskap om när det kommer till just Palme.
Jag vet inte om jag inbillar mig men när jag såg klipp från tal som Palme höll kände jag ganska direkt nån form av liknelse mellan hur han och min personliga husgud (nåja) Gudrun Schyman talar. Sansat, lite vitsigt och med välformulerade och välartikulerade ord på ett sätt som nästan gör mig lite avundsjuk. Hade jag besuttit den konsten hade kanske jag gett mig in i politiken på riktigt.
Oavsett färgtillhörighet tror jag att de flesta samhällsintresserade kan få ut något av att se dokumentären. Om inte annat så för att se ett lite annat Sverige och charmiga bilder från en annan tid.
*På den tiden var kvällstidningar inte det samma som skvallermedia
2 kommentarer:
Jag minns mycket väl den morgonen när jag hörde nyheten att Olof Palme blivit mördad. Det var chockartat. Jag anser fortfarande att Palme var den främste av Sverigens statsministrar. Han var orädd och vågade utmana de onda krafterna, både här hemma och ute i världen.
Jo, jag håller med, även om jag bara var ett barn när det skedde. Jag hade velat få uppleva vad som skulle blivit av Palme och hans politik om han fått fortsätta, var hade vi varit idag i så fall?
Skicka en kommentar