Många känslor ska få plats på samma gång just nu. Efter chockbeskedet igår eftermiddag att en vän gått bort kvällen innan efter bara en knapp vecka på sjukhus var det lite som att hela känsloregistret gick bananas. M och jag höll om varandra i köket en lång stund och jag väste "Ge fan i att bli sjuk, lova det!" i hans öra samtidigt som jag kände mig superego som ens tänkte på mig själv och mina egna i den stunden.
Jag som alltid har katastrofläge inställt, som alltid gör snabba riskbedömningar i huvudet och som tror det värsta på en rekordtid av ovisshet känner mig så oändligt mycket otryggare idag än i lördags. Livet känns bräckligare än någonsin. Och så ilskan. Ilskan att det kan vara så orättvist. Att min fina fina vän inte får leva hela långa livet med sin livskamrat, som vi ju tog för givet att hon skulle. Ilska över att inte kunna göra någonting alls för att underlätta, eller allra helst ändra utgången. Ledsamhet över att någon kommer att fattas.
Samtidigt, morgonen efter förlorade mina småsyskon en fadersgestalt. Inte riktigt lika överraskande, men ändå överrumplande och smärtsamt förstås. Och alldeles för tidigt. Och jag vill finnas där, vara storasyster och trösta, hjälpa till och underlätta men misslyckas ganska gravt då mitt huvud är så väldigt oklart redan.
Jag är inte primärdrabbad av något av det här egentligen, det är verkligen inte alls synd om mig, det är egentligen inte min sorg och jag menar inte att säga det. Men huvudet är fullt av saker som bara går runt och jag skulle behöva skriva av mig en hel roman tror jag. Om jag bara kunde hjälpa, vara nyttig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar