En av anledningarna till den åtminstone lite ovanliga tystnaden från mig är att jag faktiskt känt mig lite under isen den här veckan. Mentalt frånvarande på ett sätt som jag inte upplevt på ganska länge. Inte minst idag, då allt kändes segt, tungt och lite smått meningslöst. Tur då att jag har kollegor som spontant börjar ful-catwalka på rad i korridoren eller målar och blåser upp en ballong som hittades i nån vrå, för att få mig att skratta lite. Det gjorde saker lite lättare.
Det ÄR lite mycket nu, mycket tankar, mycket klurande och negativa händelser omkring mig. Oro för personer som står mig nära och som jag bryr mig oändligt mycket om. Plötslig, och ibland halvakut, rädsla för att fler saker ska hända. Ångest över att livet står stilla och stampar men på samma gång rusar snabbt förbi utan någon som helst kontroll. Sen att jag egentligen inte primärdrabbats av något men ändå känner mig nedstämd bidrar på ett skönt sätt med lite dåligt samvete över egogenen.
Jag kommer snart igen, jag gör ju alltid det. Jag har mina svackar och har med åren fått vassa klor att klättra uppför med igen. Det har varit lite gnällblogg såhär långt 2013 med sjukdomar och annat, men det ska då rakt inte få lov att hålla i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar