Golden Globe galan gick av stapeln natten till idag. Tråkigt nog visade ingen svensk kanal den live, å andra sidan gav det mig möjlighet till lite efterlängtad verklighetsflykt efter jobbet, in i en ganska bisarr men samtidigt rätt härlig värld som den amerikanska tv- och filmvärlden ändå erbjuder. Några höjdpunkter från den två timmar långa galan:
Ricky Gervais hade i år blivit ersatt av det underbara komikerparet Tina Fey och Amy Peohler:
En av de roligaste presentationerna (det var många torra, läsa-innantill-prestationer i år) stod Kristen Wiig och Will Ferrell för:
Det kanske roligaste och mest spontana/var-dig-själviga tacktalet stod Adele för:
50-åriga (!) Jodie Foster tog emot årets Cecil B.DeMille Award och höll ett förvisso ganska pratigt men ändå uppriktigt tal som var både roligt och insiktsfullt, och något av en liten känga till all den kritik som Foster fått genom åren för sin återhållsamhet i skvallerpressen:
Själva prisutdelandet då? Tja, det enda som egentligen kändes som nåt att höja på ögonbrynen åt var väl att Don Cheadle vann för bästa manliga i kategorin tv-serie för House of Lies. Nu skippade jag förvisso serien bara efter ett par avsnitt men lite förvånande kändes valet väl ändå.
Lite skojigt att Lena Dunhem både tog hem bästa skådespelerska och bästa drama-serie för Girls, samtidigt som halva den hyfsat ålderstigna Hollywoodpubliken såg väldigt frågande ut: "Girls? What girls?".
Galor ska förvisso vara extrema klänningar och höga klackar men det var mer än en gång då jag plockade fram skämskudden medan kameran filmade någon nyutnämnd vinnare som vaggande, stapplande och nästan ramlande försökte släpa sig fram på scenen i en utstyrsel som säkert var vacker stillastående, men som var allt annat i rörelse. Snacka om att det skulle behövas lite kvinnlig frigörelse på den fronten. Jag menar, att kunna gå är väl ändå rätt bra grundkrav?
Årets Golden Globe stack inte ut på något vis men var ändå den trivsamma, lite lättsamma gala som den brukar vara och gav mig precis vad jag behövde denna dag då hjärnan inte riktigt vill vara med i verkligheten. Så det tackar jag för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar